Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyratiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
vistande hos mormodern. Vid återkomsten fick han
oförmodadt erfara, att det lilla hopp, han haft om att blifva
arftagare efter gumman, alldeles gått om intet; ty sedan
hon lärt känna en ung slägtinge, hade hon med varm hand
skänkt bort hela godset till — Emilia, med full rätt att
disponera deröfver för egen räkning. — "Och jag fullt
utesluten," sade Alfred med låtsadt missnöje. — "Jo, jo men,"
svarade de båda leende. Och så lemnade de unga snart
den goda mormodern rikare än de kommit. På hemresan
fingo de häraf anledning att tänka på, huru de, som na
blifvit verkligen förmögna (ty mellan dem var ju allt
gemensamt), skulle på bästa sätt kunna använda denna
förmögenhet, för att göra godt i ena och andra riktningen*,
och beslutet blef, på Emilias förslag, att de härom skulle
rådgöra med pappa, som genom sina befattningar såsom
kommunalman m. m. hade så stor erfarenhet i sådana saker.
Julie, som nu förestod hushållet på Eorsvik, bemödade
sig med all flit att vinna kunskaper och erfarenhet i sitt
nya kall, och detta vill icke säga litet för den, som med
allvar vill egna sig deråt. Hon sågs således oafbrutet,
stundom^ med Agnes vid handen, trippande emellan köket,
mjölkkammaren, visthusboden, så kanske ut på ängen,
gärdet eller logen, för att uppsöka inspektoren, så in till
sina föräldrar o. s. v., men hennes förnämsta bemödande
var likväl att söka uppfylla sin svärfaders önskningar. och
behof, så att han ej för mycket skulle sakna sin Emilia.
Men hur lycklig gjorde hon ej den gamle, när hon sade
till honom: "Vet pappa, det finnes bestämdt ingen hustru,
som har en så god och rättskaffens man som jag." Dessa
ord föllo så ljuft i en jordmån, som redan alstrat så mycken
kärlek och ömhet för denne son alltsedan hans barndom,
ehuru fadren aldrig velat erkänna det och knappt sjelf
varit medveten deraf, — så mycket lyckligare nu, sedan
erfarenheten gifvit ett så godt resultat vid handen.
"Det är lycka," svarade han blott, "att Emilia ej hor
dig, eljest kunde det lätt bli dispyt er emellan igen."
"Nå, så kan hon då få bli ett undantag."
"Åh, det får nog lof att bli flera, min goda Julie."
Stor -fröjd och jubel blef det nu en vacker dag på
Eorsby, när Alfred och Emilia åter kommo hem.
Hjertliga välkomsthelsningar bjödos från alla sidor och i alla
möjliga tonarter-, man visste knappt hvar man var hemma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
