Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty det som är förargligt är alltid bara det som en
människa vill vara, envisas med blodigt allvar att spela.
Det är det jag kallar att nå fram till
människorna. Inte är det egentligen kärlek, den där
känslan, då kunde man kanske ändå komma in i den,
och nämner du den på samma dag som barmhärtighet
och dylikt, så stoppar jag öronen till. Det är oskuld,
helt enkelt, och ingenting annat, och därför kan ingen
människa leva i den; utan att bliva som barn eller
som konstnär. Det är det enda jag avundas
konstnären, ty just det är hans stora privilegium, var stund
då han är verklig konstnär, att se själarna som de
äro — och att själv få vara och visa sig just som
han är...
Nej, alltså — giv mig människor!
En annan gång jag träffade Holger, ett år
tidigare, innan någon ännu trodde på hans kräfta, sade
han helt plötsligt som han satt på sin
trädgårdsbänk hemma på landet, stora, starka människan: »Jag
är rädd det är på upphällningen med mig. Jag minns
så mycket.» — »Onda minnen?» — »Nej, allting; rätt
som jag sitter kommer det flygandes, sant som jag
knappt tänkt på, och livs levande.»
Han sade inte mer om det. Du vet ju att han
inte hade många ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
