Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. De blåblommiga kopparna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och
lik sig som den sen blir i alla dagar, och medan
kroppen och vardagssjälen ha sin myckna möda och
sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd
och väntar. Men från den fick ändå hela livet sin
ton, ända från den första gråten och alltsen.
Och så augustinätterna, när solen gått ned för
längesen och månen gått upp, medan arbetet ännu
pågick och skratt och rop från bindareskaran emellanåt
klingade ut i natten och dog bort ute över de mörk-
nande markerna.
Var stod jag månne den gången, när jag hörde
detta? Ty en bestämd gång är det fråga om, det
känner jag på mig. Nu vet jag det: hos kalvarna!
Ett par ensamma kräk långt borta på en ängsremsa i
en annan del av planen.
Jag hade varit med i skaran. Där gingo vi små-
pojkar och drogo samman neker till travarna, som
gamle tröskemannen, f. d., satte upp. Vi voro komna
till det stadiet, då vagnmakaregesällen brukade bli
vild och ingen kunde följa honom. Han hade sitt
eget kvicka maner att binda en nek. Ingen kunde
göra honom det efter. Och åtminstone en gång vart
år skulle han ha denna vilda jakt, då hela ledet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
