Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Stackars mäster! Han var fattig och tunnklädd, och
mycket trött, det förstår jag nu. Och han kunde icke
räkna längre än till 50:de tabellen.
Ute på kyrkogården bland bråte och grushögar,
där blev det ett liv, sa att mannarna kommo ut och
tittade och skakade på huvudet. Och mycket
riktigt — det var då vi hängde och gungade i de
fällda träden. Och, som sagt, i maj manad kunde det
icke vara, ty vädret var icke pa det viset. Kanske
på efterhösten därefter. Omöjligt pa grund av en
obetydlig omständighet. Vi togo bast från träd-
rötterna, långa, långa tumstjocka rep, och dessa flöto
av saft, det måste alltså ha varit om våren. Eller
kanske äro de så om efterhösten också. När allt
kommer omkring har jag väl intet annat skäl att gissa
på våren än att jag bestämt känner mars- eller april-
luft i näsan, när jag sitter där och gungar, högt uppe
i höjd med takåsarna. Jag tror för min del att det var
om våren, och då troligen varken första eller andra
våren utan den sista i hela interregnum, da man kunde
ta itu med att snygga upp kyrkogården igen.
Det var för resten då som Per Andersson och
Knut Andersson blevo sådana ovänner för livet, vilken
ovänskap var så till vida behagligare för Per, som
han blev den starke segraren, ty för det första fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
