Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8i
yxan så gott som satt till roten på den stora asken
också, när Knut en vacker dag stod hemma vid sin
gård, rätt långt från kyrkan, och började fundera
över att den asken hade han sett på i alla sina dar,
liksom hans far före honom hade gjort, och att den
stod sa ensam och högtidlig. Han in och tar en rock
på sig med detsamma och omkring till andra. Många
tyckte som han, men Per Andersson mente, att så
blev det ju inte lika. Och så skulle visst gränsen
flyttas en meter ut. »Då kan han ju stå innanför,»
tyckte Knut. »Men då bler de inte i ra’, då bler de
ojämnt,» envisades Per. »Ja, men de andre vill, sa
då Knut, och de vill samlas om det så fort det hinns
med.» »Det kan I jo,» var Pers saktmodiga svar.
Men Per var kyrkovärd, och det var han som kom-
menderade yxan, och när mannarna samlades, så låg
asken där ut över kyrkovallen, och det är mycket
möjligt att jag gungat i den. Det hade Pers drängar
under hans överinseende gjort klockan sex på mor-
gonen. Och därinne blev det ju en retsam diskus-
sion, och det var då som gamle Knut föll ihop. Men
gubben var nu inemot sjutti år, så det kunde ju lätt
hända även för en småsak.
Knut levde sen i fyra år och jag minns honom
mycket väl som han satt hemma i sin länstol vid
6* — Hemmabyarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
