Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gruvan redan efter första gillet med honom sa, så var
han en mis. Men vad är en mis? Ja, säg det, jag
fattade bara så mycket att det måtte vara ett uttryck
för en ytterlig litenhet, så att säga ett knippe av liten-
heter. Tänk nu, att en person består av låt oss säga
tio litenheter, och en sådan som Per Knutsson, som
ohjälpligen får alla litenheterna i sitt öga på en gång
och smakar dem på sin tunga allihop pa en gång,
skall säga hurudan han är — hur vill du att han
skall göra? Han kan inte säga mes, ty då är det nio
igen, och inte lisma och inte nagot annat, han har
ingen annan utväg än att säga mis. Men därför kan
ju Per Andersson vara lika gemytlig att laga toddy
med som någon annan, och där finns ingen i världen
som har något ont att säga om honom.
Han kunde för övrigt inte undvaras, ty det var
han som sjöng »Den tappre landssoldat» pa kommunal-
gillena; icke på bröllop eller julgillen förstås, utanpå
mannagillena, dit var och en kom med sin goda rätt,
på grund av gammal hävd och sin i mantal satta jord.
Men den tappre landssoldaten var icke den första
visan, utan före den hade åtminstone Per Anderssons
lika stillsamme granne sjungit ryska örnen. Lands-
soldaten kom väl sällan upp före midnatt, inte för att
den inte skulle passat bra dessförinnan, men Per kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
