Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej — spela ängel gjorde han alltför grovt, så
det lurade ingen, men när han tog till sitt riktiga an-
sikte, då var han natur ända ut i skäggspetsarna, så
att det lyste och fräste omkring honom; bara senor
och spänstighet hela den långa krokiga kroppen, an-
tingen han nu hanterade jorden eller människorna.
Man måste medge att han inte var ett spår hycklare,
sa fort han bara fick mollskinnsbyxorna på sig, och
han krusade aldrig för någon själ, varken hög eller
lag. Här i laget var ingen rädd för honom, men där-
ute i husraden, där han hade sin trelängegård, där
rådde han över både kroppar och själar. Där lånte
han ut pengar och pantade, sköt höns och hundar
och slog på gevärskolven mot dem som opponerade
sig. Och smilade mot somliga — då var han värst,
I de onda varelsernas hierarki ger jag honom
rangen av sparvhök, icke mer, icke mindre.
»Ah, fy för i..,» hördes det kraftigt från Anders,
så att ett par av de närmare vände sig och undrade.
Anders hade just förnummit, att Spissen — han hette
annars Per Pettersson — lånat Bertel ett par tusen
kronor med påföljd att Bertel aldrig var fri från ho-
nom där hemma. »Ack den...» fortsatte Anders,
med åtskilliga ord som voro värre än både gök och
rackare, »se hur mill han ä, där flyter honing av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
