Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Mannarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
värd sång. Man vet inte om man skall bli glad av
den eller känna sig beklämd. Där är allting blandat
i den; dryckesvisa, kärleksvisa, vårpsalm, allt på en
gång. En gammal offersång, har jag hört en tongill
man gissa på. Det är klart, just det är den. Man
har naturligtvis sjungit den på Odins tid. Därför
dessa beklämmande tonfall, som människan lärde sig
av själva naturen. Fraga mig icke om det är dur
eller moll. Sådant är icke min sak. Eller i vilken
ton mina mannar gå — helst ville jag nästan det
skulle vara dur, och, om det roar dem, varför skulle
de icke få säga i dur vad andra säga i moll? Du
skall veta, jag är lite rädd för moll ända sen den
tiden då kantor Lannérus med de blixtrande glas-
ögonen skulle dunka mollklang i oss. »Nu hoppar
du så här,» sade han, »räck hit armen, c, e, g, c»,
och så markerade han tonerna med stråken; c var ett
rapp på fingrarna, e var ytterst pa rockärmen, g var
vid armbågen och c var på axeln. Och nu skulle vi
hoppa moll. »Titta nu,» sa han, och sa korn c-rappet
som förr på fingrarna, men så kom mollrappet på
handloven, om igen och om igen, »Ser du nu, inte
ända opp utan här, här närmst intill, halvt steg,
halvt steg...» Där fick jag nyckeln till naturens
myckna moll: alltid närmst intill och halva steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
