Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Himlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
tid till, och fått för sig att Kristina kanske var serafisk,
och drömt att han stod där nere medan hon klev på
himlastegen. Och lika gott om så varit, det skadar
aldrig att en människa får sträcka på sig, bara hon
får bli i sitt eget skinn.
Hur kom det sig t. ex. att Bakvången, den kvällen
de körde från sommarbröllopet, maste säga till Per:
»Du ä så tyss i kväll, Per.» Och varför blev Per,
efter vad jag kunnat förstå, alldeles stillsam och ord-
läns när pastorspojken stod och ordade om den kvinn-
liga skapelsens skönhet eller vad det var? Inte vet
jag, menjag har fått för mig, att Per i 5:an då och
då fick en ton från de serafiska kamrarna i örat, vilken
då gjorde honom konfys och stillastående — ty när
han var som han skulle vara och redig och klar, da
gick han på med händer och mun utan vila, men när
han nån gång bragtes att stå stilla, så ville det säga,
att han var rent bortkommen och vilse.
Och i en sådan stillhet har 5:an en tid befunnit
sig, det är jag säker på. Det var icke blott den
kvällen, när de körde hem från sommarbröllopet, utan
räckte längre. Jag har sett honom vid de blåblommiga
kopparna under den tiden, det kan jag icke ta fel pa;
han satt lika stilla på sin stol som nagon annan och
hade längre mellan orden än själve Bakvången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
