Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. VII. Solskenet sprider ljus och värme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan vände hastigt sitt ansikte åt sidan, men fru
W. hade redan observerat den djupa rörelse, som
afspeglade sig däri vid hennes fråga.
«Min stackars fader lefver allt ännu efter den gamla
naturen. Han försökte visa sig lite mera städad de första
dagarne af min hemmavaro, men nu är det åter på det
gamla viset. Men, rusig eller nykter, söker han aldrig
förarga mig eller hindra mig att läsa Guds ord. Min
enda förhoppning har dock sitt fäste däri, att Jesus frälst
mången drinkare, lika djupt sjunken som han.«
Detta, i låg ton hållna samtal, afbröts nu genom
madam Thormans inträde i sjukrummet. Hon hastade
fram till sängen, i det hon sände de båda främmande
ett misstänksamt ögonkast. Där stod hon nu, med
blicken häftad vid det där bleka ansiktet, där döden redan
börjat breda sina djupa skuggor, och vred sina händer
i tårlös smärta.
Fru W. uppsteg från sin stol och närmade sig
vänligt den tröstlösa modern, som blott skakade sitt
hufvud åt de tröstens ord, som sades henne af den
varmhjärtade kvinnan. Med en suck vände fru W. sig till
unge Bellin:
«Ni lämnar honom väl icke, förr än Herren kommer,
herr Bellin?...«
«Johan Bellin«, ropade en darrande och förtviflad
röst, «låt mig nu se, om du har så ömt hjärta, som du
har vackra ord i munnen! Orkar du med att lämna
mig ensam med den här?«
Hon gömde sitt ansikte i sina händer under ett sakta
men hjärtslitande jämrande.
«Jag stannar här hela natten, moster Thorman«,
svarade Johan och lade sin hand på gummans axel, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
