Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveg med Lillherrdal, Älfros, Linsell och Öfverhogdal (Härjedalen) - Komministrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
SVEG
november 1759. »Han var en mycket munter, men tillika allvarlig och
skickelig lärare», som hållit sina åhörare i stor lydno och respekt. Lämnade
Tunaus upplysningar om Svegs prästerskap.
G. m. Sophia Burman, bokhållaredotter frän Carlholm, sedermera omgift
m. kronobefalln.man Petter Gran.
Son: Johannes, f. 1759. stud. 1777, auditör vid Kgl. artilleriet, † af lungsot
nov. i8oj.
12. Mårten Larsson Thunborg (1761—74), f. 1719 i Ljustorps
s:n, son till bonden Lars Olsson i Tuna by. Intogs i Hsands gymnasium
ht. 1737, stud. i Upsala 19 sept. 1741, aflade prästex. i Hsand 23 aug.
1751 och prästv. 25 i samma månad till adj. åt khden P. Sundberg i
Njurunda; nådårspred. i Tynderö 13 sept. 1757 hos afl. komm. Jac. Thelbergs
änka, adj. i Skön 1759, nådårspred. i Sveg 1760, erhöll i:sta förslagsrummet
och fullmakt som komm. i Sveg 29 nov. 1760 med tilltr. 1 maj 1761. Hittills
hade pastoratets komm. haft sin bostad i Sveg, mon genom gifte med änkan
efter en förmögen länsman Olof Hedenberg i Lillherrdal, fick Thunborg med
henne ett hemman Heden i sistnämnda socken, dit han flyttade år 1763.
Af hans tidigare verksamhet som präst känner man ej mycket, men här
kom han att spela en ganska uppseendeväckande roll. Till sin läggning
synes han varit en känslomänniska med dragning till pietismen och
vitsordades att med redighet ha förestått sitt kall och haft mycken nit och ömhet
för själars omvändelse och deras salighets befordran. Han hade sålunda
lyckats att i sin församling framkalla en välbehöflig andlig uppryckning,
som emellertid kom att efter en tid urarta till ett fanatiskt svärmeri med de
för dylika rörelser ofta osunda öfverdrifterna. Vändpunkten till det sämre
inträdde omkring 1768, då en nyväckt bondhustru Karin Olofsdotter i byn
Nordanhån, kallad »Bång-Karin», började uppträda med extatiska
predikningar under konvulsiviska kroppsrörelser och tungomålstalande o. s. v. På
den okunniga befolkningen i denna efterblifna landsända verkade dessa
»undersdrifter» som en farsot, särskilt bland kvinnor och barn. Komm.
Thunborg synes till en början ansett dessa yttringar för ett djäfvulens verk,
hvilket han med böner och besvärjelser sökte afstyra, men kom slutligen
till den motsatta öfvertygelsen, att de voro den Helige Andes omedelbara
nådeverkningar. Den naturliga följden häraf blef, att han i stället för
att stäfja de oordningar, som nu uppkommo, bidrog till deras spridande,
i det att han från predikstolen anbefallde sina åhörare att bevittna
Bång-Karins extatiska utbrott. Kontraktsprosten C. J. E. Hasselberg har i
sin synodalafhandling »Norrländskt fromhetslif på sjuttonhundratalet»
ingående behandlat såväl förutsättningarna som fortgången af denna rö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
