DEN FATTIGA JUNGFRUN, som hade blivit räddad undan blodbadet, hade Torarin tagit med sig ut till Marstrand. Han hade fattat ett så stort medlidande med henne, att han hade erbjudit henne att bo i hans trånga koja och dela mat med honom och hans mor.
»Detta är det enda jag kan göra för herr Arne,» tänkte Torarin, »till lön för alla de gånger han har köpt min fisk och låtit mig äta vid sitt bord.»
»Så ringa och fattig jag är,» tänkte Torarin, »är det dock bättre för jungfrun, att hon följer med mig ut till staden, än att hon stannar härinne bland bönderna. I Marstrand är det många rika borgare, och den unga jungfrun skall kanske få tjänst hos en av dem och finna en god utkomst.»
De första dagarna, sedan jungfrun hade kommit till staden, satt hon och grät från morgon till kväll. Hon jämrade sig över herr Arne och hans folk, och hon klagade över att hon hade mist alla dem, som stodo henne nära. Mest av allt jämrade hon sig över sin fostersyster och sade, att hon önskade, att hon inte hade stuckit sig undan på muren, så att hon hade fått följa henne i döden.
Torarins mor sade ingenting om detta, så länge sonen var hemma. Men då han hade dragit bort på sina resor igen, sade hon en morgon till jungfrun:
»Inte är jag så rik, Elsalill, att jag kan ge dig föda och kläder, för att du skall få sitta med händerna i skötet och vakta på din sorg. Kom du med mig ned på bryggorna och lär dig att rensa fisk!»
Då gick Elsalill med henne ned på bryggorna och stod hela dagen bland de andra fiskrenserskorna och arbetade.
Men de flesta kvinnorna på bryggorna voro unga och glada. De började tala med Elsalill och frågade henne varför hon var så sorgsen och tyst.
Då började Elsalill berätta för dem i vad äventyr hon hade råkat för inte mer än trenne nätter sedan. Hon talade om de tre rövarna, som hade trängt in i stugan genom vindhålet i taket och mördat alla, som stodo henne nära i livet.
Då Elsalill berättade detta, föll en svart skugga ned över bordet, där hon arbetade. Och då hon såg upp, stodo framför henne tre förnäma herrar, som buro breda hattar med långa plymer och sammetskläder med stora puffar, som voro utsömmade med silke och guld.
Det var en av dem, som tycktes vara den förnämste. Han var mycket blek, skägget var avrakat, och ögonen lågo djupt inne. Det såg ut, som om han nyss hade varit sjuk. Men eljest tycktes han vara en lustig och djärv kavaljer, som gick omkring på de soliga bryggorna för att låta folk se på hans vackra kläder och hans vackra ansikte.
Elsalill höll inne med både arbete och berättelse. Hon stod med öppen mun och uppspärrade ögon och betraktade honom. Och han smålog mot henne.
»Vi äro inte komna hit för att skrämma dig, jungfru,» sade han, »utan vi bedja dig, att du låter också oss lyssna till din berättelse.»
Den fattiga Elsalill! Aldrig hade hon sett en sådan man i hela sitt liv. Hon tyckte sig inte kunna tala inför honom. Hon bara teg och såg ned på sitt arbete.
Då började den främmande än en gång: »Låt inte skrämma dig, jungfru! Vi äro skottar, som ha varit i tjänst hos kung Johan av Sverige i väl sina tio år, men nu ha vi fått orlov och ämna resa hem. Vi ha kommit till Marstrand för att finna en lägenhet över till Skottland, men då vi kommo hit, lågo alla sund och fjordar frusna, och här måste vi nu stanna och vänta. Vi ha ingenting att sysselsätta oss med, och därför driva vi fram över bryggorna för att träffa människor. Vi skulle vara glada, jungfru, om du läte oss höra din berättelse.»
Elsalill förstod, att han talade så länge, för att hon skulle hinna återfå sitt lugn. Äntligen tänkte hon för sig själv: »Du må väl visa, att du inte är för simpel att tala med en hög herre, Elsalill! Du är ju en jungfru av god börd och inte en fiskartös.»
»Jag talade bara om det stora blodbadet i Solberga prästgård,» sade Elsalill. »De äro så många, som därom veta att berätta.»
»Ja,» sade den främmande, »men jag visste inte förrän nu, att någon av herr Arnes folk hade kommit levande undan.»
Då berättade Elsalill än en gång om de vilda rövarnas framfart. Hon talade om hur de gamla drängarna hade samlat sig kring herr Arne för att försvara honom och hur herr Arne själv hade ryckt sitt svärd från väggen och trängt in på rövarna, men dessa hade besegrat dem alla. Och den gamla prästhustrun hade tagit upp sin mans svärd och gått mot rövarna, men henne hade de bara skrattat åt och fällt henne till marken med ett vedträ. Och alla de andra kvinnorna hade krupit undan på ugnsmuren, men då männen voro döda, kommo mördarna och drogo ned dem och dödade dem. »Den sista, som de dödade,» sade Elsalill, »var min kära fostersyster. Hon bad så bönligt för sitt liv, och två av dem ville låta henne leva, men den tredje sade, att alla måste dö, och han stack sin kniv i hennes hjärta.»
Så länge som Elsalill talade om mord och blod, stodo de tre männen stilla framför henne. De bytte inte en blick med varandra, men deras öron blevo långa av att lyssna, och deras ögon gnistrade, och ibland drogo sig deras läppar isär, så att tandraderna lyste fram.
Elsalill stod med ögonen fulla av gråt, inte en enda gång såg hon upp, medan hon talade. Hon såg inte, att mannen framför henne hade ögon och tänder som en ulv. Först då hon hade slutat att tala, torkade hon sina ögon och såg upp till honom.
Men då han mötte Elsalills blick, förändrade sig hans ansikte genast.
»Då du har sett mördarna så väl, jungfru,» sade han, »skulle du väl genast känna igen dem, om du mötte dem?»
»Inte har jag sett dem annat än vid skenet av eldbränderna, som de ryckte ur spisen för att lysa sig med under mördandet,» sade Elsalill, »men nog skulle jag med Guds makt känna igen dem. Och jag ber Gud alla dagar, att jag måtte möta dem.»
»Vad menar du med detta, jungfru?» sporde den främmande. »Är det inte sant, att de mordiska vandrarna äro döda?»
»Jo, jag vet det väl,» sade Elsalill. »Bönderna, som jagade dem, följde deras spår ifrån prästgården och fram till en vak i isen. Ända dit sågo de på den blanka isen spår av slädmedar, spår av hästhovar, spår av människor, som hade burit hårda, järnbeslagna skor. Men från vaken ledde inga spår vidare över isen, utan därför trodde bönderna, att alla voro döda.»
»Tror inte du, Elsalill, att de äro döda?» frågade den främmande.
»Jo, jag tror väl, att de ha drunknat,» sade Elsalill, »och ändå ber jag till Gud varje dag, att de måtte ha undkommit. Jag säger till Gud på detta sätt: 'Låt det vara så, att de bara ha kört ner hästen och släden i vaken, men att de själva ha undkommit!'»
»Varför ville du detta, Elsalill?» frågade den främmande.
Den späda jungfrun Elsalill, hon kastade huvudet tillbaka, och hennes ögon lyste. »Jag ville väl, att de levde, så att jag kunde finna ut dem och gripa dem. Jag ville, att de levde, så att jag finge slita dem hjärtat ur bröstet. Jag ville, att de levde, så att jag finge se deras kropp styckad i fyra delar och fästad på steglet.»
»Hur ville du väl rå med allt detta?» sade den främmande. »Du är ju bara en så svag liten jungfru.»
»Om de levde,» sade Elsalill, »då skulle nog jag skaffa dem deras straff över huvudet. Hellre skulle jag gå i döden än låta dem undkomma. De må vara starka och väldiga, det vet jag, men inte skulle de kunna undkomma mig.»
Då log den främmande åt henne, men Elsalill stampade med foten.
»Om de levde, då skulle jag väl komma ihåg, att de ha tagit bort mitt hem från mig, så att jag nu är en fattig tös, som måste stå ute på kalla bryggan och rensa fisk. Jag skulle komma ihåg, att de ha dödat alla dem, som stodo mig nära, och mest skulle jag komma ihåg honom, som drog ner min fostersyster från muren och dödade henne, som var mig så huld.»
Men då den lilla späda jungfrun visade en så stor vrede, började
de tre skotska krigsmännen att skratta. De voro så skrattlystna, att
de gingo sin väg, för att Elsalill inte måtte taga anstöt. De gingo
över hamnen uppåt en trång gränd, som ledde till torget. Men långt
efter att de voro ur sikte, hörde Elsalill, att de skrattade med full
hals hånfullt och gällt.
