Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. E. Vinberg: Sanna tillbedjare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
troende »lefva i anden», livarmed tydligen menas, att
anden är de troendes lif.. Samma sak omnämnes med
andra ord i kap. 2: 20: »Kristus lefver i mig.» Kristus
genom anden var Pauli lif. Vidare läsa vi i kap. 5: 16:
»vandra i anden», och i v. 18: »drifvas af anden.» Den,
som har anden till sitt lif, drifves af anden till att
vandra efter Guds vilja. Anden är det lifselement, i
hvilket den troende rör sig. Anden är den kraft, som
sätter människan i verksamhet i det godas tjänst.
Lifsytt-ringarna äro därför andens frukt. Att tillbedja »i anda»
vill således säga att tillbedja, drifven af Guds ande, som
bor i oss. Den sanna tillbedjaren beder icke, emedan
andra göra det, emedan det är ett bruk eller för att
fullborda en gerning, utan emedan anden manar därtill.
Det har blifvit ett trängande lifsbehof att få tillbedja
Kadern. Gudstjänsten är ett fritt utflöde af den andens
springkälla, som väller i hvarje på Kristus sant troende
själ. »Den som tror på mig, af hans lif skola, såsom
skriften sagt, flyta strömmar af lefvande vatten.»
Det är anden i oss som beder. Visserligen
framträder denna andens gemenskap med Gud på många
olika sätt, men den kan äfven försiggå utan några för
människor synliga former. Anden utgjuter sig i ord och
gerningar, men äfven i suckar och en djup inre trånad
efter Gud. Det är icke alltid den vackra och väl
framsagda bönen som når Guds öra, utan ofta torde den
tysta sucken, den hjärtligare åtrån vara mäktigare hos
Gud och neddraga de största välsignelserna öfver dig
själf och andra. Vi läsa icke om, att Moses vid Röda
hafvet ropade med hög röst och bad, men likväl säger
Herren: »Hvarför ropar du till mig?» Hufvudvikten i
all vår Gudsdyrkan är sålunda den, att anden i oss
drif-ver eller manar därtill.
Däraf följer då, att vi kunna öfva tillbedjan på alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
