Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sannarp. Årstads socken och härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans förenämnde svåger, justitie-kanslern Silfversköld förordnades till aktor i målet,
och Lagercrantz, som bättre än någon annan kände de anklagades fel och misstag, till
hvilka han som rådgifvare delvis bidragit, uppsatte åt honom ej blott en anklagelseskrift
på 21 ark, utan äfven vederläggningen af Buddenbrocks försvarsskrift.
Och nu till slut, några ljusare penseldrag på denna mörka tafla!
Då de med kriget missnöjda dalkarlarne nalkades Stockholm, var Lagercrantz en af
de få, som icke dervid förlorade hufvudet. Han öfvertog, utan att dertill vara
kommenderad, befälet öfver de 280 man af sitt regemente, hvilka jemte några andra trupper
posterades utanför norr tull, för att hindra de upproriskas inmarsch i hufvudstaden. För
sin lilla trupp, jemte 4 kanoner, hade han valt en sådan ställning, att, såsom hans ord
till konungen voro, — "det blott skulle bli en half timmas arbete" att skingra den 4800
man starka bondhopen. Men sedan konungen sjelf talat med dalkarlarne samt underrättat
dem om fredsslutet, och dessa lofvat att utanför staden invänta de till rådet insända
deputerade, befallte han Lagercrantz att icke möta våld med våld och tog derpå hans
hedersord, hvarefter han aflägsnade sig.
Vi låta Lagercrantz sjelf vidare berätta:[1] "Men det jag spådde hände straxt derpå,
ty allmogen begynte att sorla, röra sig och avancera i en half måna rundt ikring mig;
jag sprang ensam emot dem med spänd studsare, befallte dem stå och hotade skjuta.
Hvar gång jag lade an, stadnade allmogen för mig och bockade sig, men som sidorna
vore öppne, blef jag i en hast på dem och på ryggen så kringränd, att då jag vände
mig tillbakars såg jag icke en enda man af min lilla hop. Allmogen hade melerat sig
med dem och trängseln var så stor, det jag med möda kunde tränga mig fram till fanorna.
Hvar soldat hade kring sig 10 à 12 bönder, så att soldaten hade omöjligt att höra hvad
jag befallte, eller att röra armarne, långt mindre geväret. Hvad sentiment detta tillika
med böndernas omfamnande skulle verka, är lätt att uträkna. Jag sökte med värjan i
handen att skilja allmogen och soldaterne ifrån hvarandra, men fåfängt, och medan jag
derpå arbetade, nappade allmogen, som bakom mig stod, ammunitions-vagnarne och canonerna
och begynte släpa dem med sig fort, innan jag det blef varse. När jag det såg, sprang
jag till, hotade och förestälte dem conseqvencen, men fåfängt, de gingo dermed fort. Ja,
allmogen blef så oförskämd, att de sprungo till och ville bortrycka fanorna, hvilket ock
mina officerare hade möda nog att hindra, emedlertid gingo de andra fort med canonerne.
Under allt detta, och medan hela hopen mig så kringrändt och handterat, ryckte
hvarken cavallerie eller infanterie fram mig till hjelp, utan höllo ganska stilla och sågo
detta an utan att röra sig. Detta varade åtminstone 2 timmar, då de åtminstone åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
