Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 HERTHA
dock ej blott den lycklige segraren, den
efterlängtade befriaren. De svenske visste
knappt vilken skatt de ägde i sin konung,
huru övermåttan härlig han var, förrän de
fingo höra det från Tyskland. Likasom
den stora krigsskådeplatsen öppnade friare
utrymme för hans fältherresnille, så be-
hövdes det bakgrunden av ett samfund,
prisgivet åt alla onda makter, för att hans
-ädla mänsklighet skulle rätt falla männi-
skorna i ögonen. Han var en kung så-
<dan som det arma evangeliska folket i
Tyskland drömt sig men aldrig sett. Ma-
jestätisk kom den tunge, reslige herren,
huvudet högre än allt folket, enkel och
•värdig i det gula kyllret, en furste, men
dock en människa som de andra, mild
och vänlig emot låg som hög. Solljus
låg över den högvälvda pannan, det gula
håret och de rena anletsdragen ; de blå
ögonen blickade så glatt och modigt ut
över världen, att alla hjärtan öppnades;
var han kom, vann han kärlek och för-
troende.
Så han talade sedan, denne svensk, på
deras eget tyska språk, skönt och varmt,
om Guds rena ord och evangelii frihet,
om endräkt och förtröstan, om plikten att
strida för Herrens sak; sådan predikan
hade man aldrig hört; den var ej mindre
kraftig, därför att den fromme predikanten
har svärd vid sidan. Han bar det ock-
så med rättfärdighet; gudfruktig var han
och kristlig i ord och leverne, ej en drin-
kare som Johan Georg, ej en gudlös sälle
som hertigen af Braunschweig, ej en vild
.•rövarhövding som Mansfeld. Han, som
slagit Tilly och tuktat Wallensteins mör-
darhopar, han tecknade icke sin väg som
de med brinnande byar; han var borga-
rens och bondens vän och lät utan för-
sköning hänga sina egna knektar, som
’förgripit sig på fredligt folk. Det varen
■riktig kung för menige man; han kunde
gärna få sopa det heliga romerska riket
rent och skicka många små furstar efter
Tilly och Wallenstein. Och märkligt nog
har denna stämning snarare tillväxt än av»
Tagit under hans färd genom det tyska
riket. Han hälsades med förvåning i Stet-
tin och Frankfurt, med jubel och glädje-
tårar i Nürnberg och Augsburg, med knä-
fall och tillbedjan på färden till Lützen.
Det var då han varnade för avguderi.
Det ligger ingen överdrift i dessa ord.
Verklighetens Gustav Adolf ter sig endast
fördomsfriare och mänskligare än fästtals-
frasernas. För en gångs skull är hjälte-
sagan sanning.
För sitt deltagande i trettioåriga kriget
betingade Sverige sig landområden, som
inneburo en betydande makt över Tysk-
lands handel. När därtill kom det redan
tidigare förvärvade herraväldet över Fin-
land och samtliga Östersjöprovinser utom
Kurland, var det inte långt ifrån, att Ös-
tersjön rent av blivit en svensk insjö.
Under Karl Gustav var det dessutom myc-
ket nära, att Sveriges kung blivit herre i
ett kejsardöme Skandinavien, förenat med
Polen i personalunion, och det var må-
hända endast hans tidiga död, som gjorde
att icke Sverige utan Frankrike under slu-
tet av 1600-talet blev huvudmakten i
Europa. Sonsonen fullföljde sedan under
sin segerbana Gustav Adolfs befrielseverk
genom att avtvinga kejsaren löfte om re-
ligionsfrihet åt de dittills förtryckta pro-
testanterna i Schlesien.
Med Karl XILs död förefaller samman-
hanget i Sveriges historia så gott som av-
skuret. England och Preussen, som borde
varit de närmaste att inse betydelsen för
hela Europa av Sveriges kamp mot det
anstormande ryska barbariet, passade i
stället på att tillika med Ryssland förstora
sig på Sveriges bekostnad och ha däri-
genom bidragit att skapa den inte minst
för dem själva på sista tiden synnerligen
obehagliga nödvändigheten av kapprusi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
