Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
HERTHA
död. Det starka moderlighetsdraget i hen-
nes karaktärsläggning fick under denna
svåra tid sitt vackraste uttryck, och under
hela sitt liv glömde Richard Wagner ald-
rig vad hans hustru varit för honom un-
der denna olycksperiod, då han dock,
säkerligen till stor del tack vare hennes
omsorger, lyckades fullborda ”Rienzi”.
På detta minne grundade han längre fram
med uppflammande längtan och förtröstan
de många så tragiska försöken att ena det
som dock av naturen ej var bestämt att
höra samman.
Så nära som Minna Wagner kunde
komma sin man, hade hon gjort det un-
der denna hemsökelsens tid, och hon
skriver i en förståelse, som sedermera svek
henne, till deras gemensamma vän Theo-
dor Apel: ”Hos Richard finns en skön
talang att rädda, som är nära att gå un-
der, ty det har redan kommit så långt
med honom, att han nästan uppgivit allt
mod. Det vilar kanske ett tungt ansvar
på dem, som nu med en axelryckning-
vända sig ifrån honom. Jag kan icke
uppge honom, och därför är jag kanske
den enda, som helt förstår hur skamligt
det är att låta honom förgås.”
ja, Minna förstod nog konstnärskapet
hos sin man och beundrade det även —»
men endast till en viss grad och en viss
gräns. Då Rienzi gjort lycka och hennes
Richard fått en inbringande anställning
som förste hovkapellmästare i Dresden,
då var hon lika lycklig som stolt, det var
kulmen av allt vad hon någonsin drömt
och önskat sig, men då musikreformatorn
vaknade till liv hos framtidsmästaren, då
han började att komponera sådant, som
ingen publik var mogen att fatta, då var
det slut även med hennes förståelse, och
hon fällde det famösa yttrandet: ”Kan du
inte komponera något för de övre rader-
na, Richard?” Och då Wagner vid de
politiska oroligheterna i Dresden 1848
genom oförsiktighet blev inblandad i dem,
då var det slut med Minnas tålamod, och
man får knappast undra på om hon efter
all den nöd och försakelse, som hon haft
att genomgå, icke genast med förnyat of-
fermod såg sin man kasta bort den tryg-
gade ställning, som han vunnit, och om
hon fann det lättsinnigt, att han utan be-
sinning störtade sig i förvecklingar, som
måste leda till ny misär. Det är långt
ifrån min avsikt att vilja förringa värdet
av det högsinnade offer, som sedermera
bragtes den store mästaren, men mäster-
skapet var dock då både för vetande och
ovetande ögon långt mera avslöjat. Och
att följa ett snille på vägen till ryktbarhet,
innan målet blivit uppnått, är en uppgift,
som kräver större insikt och större hjälte-
mod än man finner hos en bland tiotusen.
Så kände hon sig upprörd och förbitt-
rad över att finna den ljusa glädjen av
ett lugnt och sorgfritt hem ånyo skövlad,
och denna gång icke oförskylt som förut,
utan efter vad hon ansåg genom ett hän-
synslöst och ofattbart lättsinne. Hennes
moderlighet tog från denna stund allt
mera den föga tilltalande formen av mo-
ral- och straffpredikningar, och då Wagner
”steckbrieflich verfolgt” måste fly över
gränsen för att under långa år ej våga
sätta sin fot på tysk jord, kunde han till
en början ej förmå henne att följa sig,
och det verkliga sambandet makarna emel-
lan var från den stunden brutet. På av-
stånd från varandra kunde de ännu längta
till och drömma om samförstånd, men
varje nytt försök till samliv blev en allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
