Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 101
trånga skrankor, som omgiva dem och
som författarinnan alls ej sticker under
stol med? Den mest intagande av alla
hennes flicktyper är den kvicka, hurtiga
Elizabeth Bennet, och man märker, att
hon är författarinnans älsklingsbarn; men
något ideal är hon icke, ty Jane Austen
framställer inga ideal utan människor så-
dana hon ser dem omkring sig, och utan-
för den värld hon satiriserar står ingen av
hennes skapelser, icke ens Elizabeth Bennet.
Näst denna unga flicka står nog i
författarinnans ynnest Elinor Dashwood
i Sense and Sensibility
en reell, präktig flicka, mindre sprudlande
än Elizabeth men med en sällsynt har-
monisk karaktär, som fördelaktigt jämföres
med hennes syster Mariannes häftiga käns-
loutbrott. Men just då man tror, att för-
fattarinnan i allt gillar Elinor, får även
hon sin lilla släng av snärten, en liten
ironisk påpekning om att hon, som alla
andra kvinnor, strängt förebrår sin älskare
en oförsiktighet, som innebär en kompli-
mang åt henne själv. Det är så omärk-
ligt detta utfall, att det kanske förbigås
av de flesta, men hur typiskt är det ej
för Jane Austen, som aldrig likt Shaw
häftigt slungar publiken från den ena upp-
fattningen till den andra, utan som allde-
les i förbigående småler för sig själv åt
de karaktärer hon skapat och ej bryr sig
om att med ett flatskratt väcka läsaren ur
den tron, att allt är väl beställt med hen-
nes beundran för sin hjältinna. Jane Au-
stens hjältinnor, Elizabeth Bennet, Elinor
Dashwood och de övriga, äro helt van-
liga unga flickor, varken höjden av ide-
alitet eller djupet av materialism; de ha
intet att invända mot samhällets åsikt att
deras mål är att fånga sig en man, men
de göra detta med så mycken ungdomlig
friskhet och charm, parad med osviklig-
tillit till sitt eget värde, att man ej kan
undgå att bli intagen av dem.
I den värld Jane Austen skildrar, där
småaktighet och ytlighet ha en så fram-
skjuten plats, saknas dock ej de äkta,
djupa känslorna, ty hennes satir är ej be-
mängd med cynism och hon är ej blind
för det ädla och upphöjda i livet. Men
fastän så mången ung . flickas sinnesro
störes av pladdrande, intriganta tanter, som
ej kunna låta bli att av pur tanklöshet
krafsa i deras hjärtesår, kommer det dock
aldrig till någon verklig konflikt mellan
hjärtats känslor och världens fördomar,
och den gräns, där komedin övergår i
tragedi, överskrides aldrig.
Skälet varför Jane Austen med sitt
goda humör och sin klara blick,
som aldrig grumlas ens då hon lyfter
slöjan för att blotta människornas
sorger och svårigheter, ej verkar kall
och ytlig, är att söka i hennes opti-
mism, i hennes tro på det harmoniska
sinnets slutliga seger. Allt, som har den
minsta bismak av sentimentalitet, är. hen-
ne förhatligt, och de, som hängiva sig
åt häftiga lidelser och bryta med konve-
nansen, ådraga sig alltid hennes skarpa
kritik, ty samhällets fördomar äro i hen-
nes ögon snarare något, som härdar sin-
net och övar det i självbehärskning, än
ett hinder för känslornas fria växt. Jane
Austen är representanten för sundheten
gentemot egoismens sjuklighet, för ba-
lansen gentemot alla överdrifter, hon är
förnuftets röst, som låter så underligt be-
härskad mitt i virrvarret av romantisk
självförgudning och känslosamhet.
Mea Nordenfelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
