Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 157
dem till skuldsättning, naturligtvis också
för dem skapar ett alldeles särskilt behov
av understöd även för universitetskurser
och studieresor. Detta desto mera som
de i regel nästan aldrig vid universitet
och högskolor kunna komma i åtnjutande
av andra stipendier än de ytterst få, som
äro anslagna speciellt åt kvinnor.
Med stöd av vad som ovan anförts får
Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse i un-
derdånighet hemställa
att rättigheten att söka och erhålla
stipendier från stiftelsen — såvitt
övriga stadgade villkor äro uppfyllda
— icke göres beroende av villkoret
att ”vara eller hava varit lärjunge
i gymnasium av a 11 m ä n t 1 ä r ο-
ν e r k”, utan att denna rättighet även
måtte tillerkännas lärjungar från andra
gymnasier med dimissionsrätt inom
Göteborgs och Bohus län, samt att
i sammanhang härmed i instruktionens
§ 21, st. 3 ordet ”son” i enlighet
med testamentets ordalydelse må ut-
bytas mot ordet ”barn”.
Fredrika Bremer som kritiker.
D
en 15 september -1844 åkte Fredri-
ka Bremer och Malla Silfverstolpe,
ledsagade av Adolf Lindblad, från Stock-
holm till Edsberg. Denna längesedan
planerade vallfärd till den förnämsta lo-
kalen för Mallas barndomsminnen blev,
trots månget vemodigt ljuvt moment, na-
turligtvis icke helt vad hennes fordrande
fantasi förespeglat, och en stilla besvi-
kelse suckar i dagboksorden: ”Fred-
rika sluten och tyst, — tyckes blott
hafva interesse för det stora hela — Mot
den enskildta är hon blott god och
välgörand e.”
Hemkommen till Årsta hade Fredrika
en ny avdelning memoarer att granska,
och därom skriver hon 1. 10. 44:
Åter, goda Malla, har jag att hjertligen
tacka dig för nöjet som genomläsandet
af det Manuskript gifvit mig, som här-
med återsändes. Den naiva sanningen
af dessa minnen ger dem ett städse friskt
behag, och jag följer dem med ett In-
teresse, som skulle tillfredsställa Malla
om hon såge det. Dessutom börjar
(Forts, och slut.)
skildringen redan att gifva resultater, och
som äro rena och lärorika. Det är en
märklig sak att se dessa båda unga flic-
kor, Malla och Charlotte [Posse], sätta
ut i lifvet med de bästa uisigter, det
friskaste mod, de mångfaldigaste medel
till njutande af lifvet, och se dem sedan
under ganska vanliga jordiska öden, ska-
kas, nedslås, sjunka från lifvet med af-
smak, se mot framtiden med förskräckel-
se, och i det de se sig om efter något
obäfvande stöd på denna bäfvande jord
utropa: — ”Religion är dock en god
sak!” Malla var väl alldrig utan, men
hennes Religion var länge blott en klock-
sträng till himmelen på hvilken hon ring-
de i nödens eller i behofvets stund, in-
tet lefvande samband med den Evige. Det
var icke hennes fel och det är djupt synd
om henne; det är synd om hvarje ung
flicka, som man ger allt, utom ”det ena
nödvändiga” som kan bära henne upp
genom lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
