Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 HERTHA
Det fanns ett näste vid en av våra
finaste gator på Östermalm, ett tillhåll
för dåliga män och kvinnor. Dit följ-
de jag med henne en gång, hon skulle
söka upp en ung flicka, och så hon blev
mottagen där! Det var några som föll
på knä för henne och bad henne rädda
dem. När hon gick ute, kom jämt de
ruskigaste figurer fram och tilltalade hen-
ne. Somliga visste ju vem hon var,
men andra inte, och ändå kände de på
sig, att det var till henne de skulle vän-
da sig.
Otroliga finansbekymmer hade hon. Det
köptes hus till räddningshem utan att
det fanns pengar, men pengarna flöt in
i rätt tid på underbara vägar. En okänd
herre kunde komma och lämna just vad
som behövdes. Mänskor som hade träffat
översten och blivit gripna av henne hjälp-
te oss med stora summor för hennes
skull. En dag var major Petri uppe och
tiggde hos en rik fru och fick jag tror
tre tusen kronor, medan översten gick
nere på gatan och bad.
— Major Petri kan tigga, det är känt
— inföll jag.
Kaptenen jakade förstrött, liksom ryckt
ur sin tankegång, och fortsatte:
— Där ser man bönens kraft. Över-
sten skonade sig aldrig i någonting. De
första tiderna unnade hon sig aldrig att
åka i spårvagn — inte hade hon ju häller
alltid en tioöring — och när hennes skor
lagades, måste hon hålla sig inne, sitta
på expeditionen och skriva. Nu mot slu-
tet, när hon knappast orkade gå över
gatan, ville vi förmå henne att ta en bil
ibland, men omöjligt. ”Det är Guds
pengar,” sade hon, ”hur skulle det se ut,
om jag åkte i bil för Guds pengar?”
Här knäcktes kaptenens röst. All dyr-
kan och sorg, som hade brunnit och
darrat genom hennes dämpade ord, bröt
fram ett ögonblick, och i blixtsken stod
översten för mig.
— Så skänkte en person tjugofem kro-
nor till åkning, men inte avlöpte det
utan bataljer för var gång. . . Hur myc-
ket en slumofficer har i lön? Tre kro-
nor i veckan från kaptensgrad och upp-
åt. Översten tog ingen lön förrän de
allra sista åren, hon hade haft lite själv.
Hon ville inte, att vi skulle arbeta för
vinnings skull. Ni vet kanske, hur över-
sten kom till armén? Jo, hon var bond-
dotter uppe i Dalarne och det var me-
ningen, att hon skulle till Falu semina-
rium, men Gud kom i vägen och hon
kände, att det var inte hennes bana. Så
fick hon se ett Stridsrop, där det stod
om att Hellberg hade satts i fängelse
för att han hållit ett möte, och då tänk-
te hon: ”Det är mitt folk, till dem vill
jag gå.” Och så for hon till Stockholm,
där hon ingen kände, och anmälde sig
hos kommendör Ouchterlony. De viss-
te inte riktigt vad de skulle tro om hen-
ne, men kommendören menade: ”Hon
har med Gud att göra, hon får stanna”.
Hon blev antagen till kadett, och snart
blev de ju varse vilken Guds gåva de
hade fått.
Hon var som sagt av bondesläkt, och
därför hade hon inte lätt att stryka på
foten för någon. Hon var självständig
inför mänskor och gjorde vad anden
bjöd henne. För rästen var översten en
riktig kvinnosakskvinna. Hon stod all-
tid upp för kvinnornas rätt.
Hon såg tvärs igenom mänskor. Vi
kunde ibland tycka: ”Översten är miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
