Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA 169
som ger ryan en egenartad och vacker
effekt.
Glänsande, skimrande som silke, smi-
diga och lätta, blomsterströdda och vas-
prydda som en samtida märkduk äro
ryorna i den stora uppländska och nord-
svenska avdelningen, även de tillhörande
den stora grupp vi först vänt oss till.
Icke så få andra motiv från märkdukarna
förekomma, fast icke så troget som vasen
och de blombärande grenarna: kronor,
kransar, figurer m. m. Med stor skick-
lighet har man förstått att inpassa allt detta
inom ryans ofta mörkbottnade innerstycke.
Den breda bården bär blommande grenar.
I enstaka fall — och det är här man
tycker sig spåra en annan kultur än all-
mogens — ha bårdens rankor och även
mittpartiets blommande grenar formats så
stort och fritt, så rytmiskt, att man får
tänka sig dess mästare ägande ett sällsynt
uppövat öga, en sällsynt van hand.
Vad som kanske starkast tjusar hos dessa
ryor är det underfulla materialet. Garnet
av svenskfåren, den nu knappast kvarle-
vande rasen, har icke låtit sig tvinnas
starkt; i alla händelser har tvinningen se-
dermera glidit upp och garnet ligger
jämnskuret, stritt och glänsande. Dessa
ryors egenart är, jämförd med föregående
avdelning av samma grupp, Bohusläns-
ryorna: inslag av linne (alltså hellinne-
botten), vilket förlänar ryan en smidig
mjukhet; smältande färger, rosa, ljusblått,
grönt och gråvitt mot en lysande brun-
svart eller strålande blå botten (botten är
även ofta vit); mönstrets över hela ryan
bredda, blommande rikedom och slutligen
det silkegnistrande garnet. Intrycket är
förnämt i hög grad.
Samma intryck, den rika blomningen
endast utesluten, giva de finska ryorna i
sin egendomligt förfinade blågröna tona-
litet. Motivet är här så gott som genom-
gående det urgamla, från Orienten komna
livsträdet, en enda gång med fågeln i sin
topp. För övrigt figurer, ornamentalt håll-
na rosor m. m. Samtliga dessa ryor
tillhöra svenskt kulturområde i Finlands
västra del. Vår svenska förkärlek för det
lysande saknas här; den röda färgen före-
kommer endast högst undantagsvis.
Till den senare och mindre gruppen
ryor, de med den starka karaktären av
djurfäll, med den långa, täta och raggiga
flossan, höra, som ovan nämnts, ryorna
från Öland och Småland jämte de s. k.
”kavringarna” från Blekinge. För dessa,
främst de öländska, ville man på grund
av det primitiva i deras karaktär, vild-
heten vore man nästan frestad att säga,
tänka sig en begynnelse från fjärran tider.
Flossade, fast ej i fullkomligt samma tek-
nik, voro visserligen dräkter under brons-
åldern (dylika fynd å Nationalmuseum,
Köpenhamn.) Men bevarade rester från
följande århundraden eller ens något om-
nämnande i vår tidigaste litteratur (från
1100-talet) förefinnas ej. 1 Vadstena
klosterregler förekommer ”rya”; i en för-
teckning av år 1677 över ”öländska går-
dar och deras inventarier” säges om en
rya, att den är ”hwyt, ny” (Ellen Ra-
phael, Fataburen 1913, I.) Detta ”hwyt”
skulle man kunna sätta som beskrivning
på de flesta öländska ryorna å utställ-
ningen; dekoren är en enkel brun kant
och ett par enkla kartuscher med årtal
och namn. Dessa ryor,· vilka rätt starkt
skilja sig från gruppens övriga, ha
sällsynt tätt efter varandra inplockade
flossarader samt linnebotten. Detta gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
