Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 HERTHA
kommer att bli med affärs- och industri-
livet. Att denna tanke måste inge ett djupt
missmod är naturligt. Det fordras en stor
självövervinnelse och tro på det mänskliga
framåtskridandets slutliga seger för att icke
släppa taget. Man måste söka hålla fast
vid hoppet, att dä det barbariska krigs-
tillståndet upphört mänskligheten skall
känna ett starkare behov än någonsin att
tillgodogöra sig det andliga och abstrakta
arbetets frukter. Vad som härav för bättre
tider samlats i ladorna är således icke ett
pund, som förgäves vårdats.
Men de mångtusen kvinnohänder, som
världskriget frånryckt allt arbete — och i
oräkneliga fall det dagliga brödet — är
det ej ett hån att härvidlag tala om lugn,
besinning och resignation? Jo, här ha vi
det stora, ännu olösta tidsproblemet. Inför
dess allvar tystna alla argument. Hoppet
står dock därtill, att de samfällda åtgärder,
som av offentlig myndighet och enskilda
redan satts i gång, skola resultera i fin-
nandet av utvägar.
Vad som här antytts gäller de närmast
till hands liggande förpliktelserna, men
det finns andra, som ej stå den kvinnliga
naturen mindre nära, de att vara bärare
av försonings- och fridsprincipen i det
upprörda samhället. En svallvåg av för-
sonlighet och förbrödring går genom vårt
politiska liv — ljusglimten i nutidens och
framtidens mörker — och härvidlag ha
kvinnorna den stora missionen att fylla
att aldrig i ord eller handling öka den
klyfta, som så länge till vår obotliga skada
skilt svensk från svensk. Partimotsatserna
ha hittills lika skarpt accentuerats inom
våra som inom männens kretsar, även om
meningsskiljaktigheterna icke uppträtt i så
aggressiva former.
Enighet är nu dagens lösen, redan vars-
nas i våra inre förhållanden något av dess
välsignelsebringande verkningar. I närva-
rande och kommande prövningar skall
detta bliva vårt lands värn. Den högre
meningen för oss i jättestriden mellan
Europas stormakter, vilken synes så för-
färande meningslös, är måhända den att
vi skola resa oss till att skapa ett luttrat
och enigt Sverge. För den kampen böra
Sverges kvinnor av skilda klasser och
åskådningar samlas under fanorna.
Försvarsarbetet.
Ett mångtusenstämmigt rop förnimmes
i dessa dagar från kvinnornas sida: ”Vad
kunna vi göra för det allmänna bästa?
Landets landstormsmän ha gått ut för att
bevaka och värna våra gränser, vi vilja ej
sitta hemma overksamma.” Tusen händer
sträckas, viljan att arbeta, verka, offra
är, kan man tryggt säga, levande och
brinnande hos alla utan undantag. Detta
är så naturligt och självfallet, så förenligt
med enkel människo- och medborgarplikt,
att det ej är något beröm- eller anmärk-
ningsvärt. Ett motsatt förhållande vore i
stället det naturvidriga. Ett folk, vars kvin-
nor i stunder av allmän fara icke vore
färdiga till offer, skulle räknas som ett till
undergång dömt folk. Dess bättre är detta
något okänt i historien.
Vad det kommer an på är att planmäs-
sigt mobilisera de tusen tjänstvilliga hän-
derna och att ställa de oräkneliga goda
viljorna under disciplinär ledning.
Redan har en sammanslutning i detta
syfte ägt rum med vårt lands drottning
som centrum och några huvudstadens be-
tydande män och kvinnor som ett gene-
ralråd, varifrån radier av hjälporganisationer
skola utgå över hela landet. Dock, som
drottningen uttryckligen betonade i sitt tal
vid generalkommitténs konstituerande möte,
något intrång på de redan befintliga hjälp-
föreningarnas arbete skall icke utövas, lik-
som dessa icke göra det på den enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
