Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29S HERTHA
att en så stor portion konstnärlighet in-
gick i hennes mångsidiga begåvning att
om konsten blivit hennes huvudintresse,
målarkonsten i kvinnohand på en gång
skulle ha ryckts upp i ett högre plan än
Sofie Adlersparre mäktade lyfta den till.
Väl hade före Sofie Adlersparre Ulrica
Pasch och andra långt bättre konterfejat
våra förfäder under gångna tider, men vad
som det oaktat gör den dag, hon gjorde
konsten till sin livsuppgift, till en märkesdag
för svenska konstnärinnor är att hon orädd
bröt konventionalismens skrankor och gav
stöten åt den revolution som 1864 skulle
öppna .akademiens portar för- kvinnliga
elever. I och med det samma var ju varje
ung konstadept, manlig som kvinnlig, —
åtminstone i teorien — satt på samma
plan, hänvisad till egen begåvning och
styrka.
Det är som hade först i våra dagar
denna idé slagit rot med tillräcklig kraft
att skjuta starka och friska skott. Ty är
det ej blott den sunda konsekvensen av
akademiförordningen, som kommit flerta-
let av de mera begåvade målarinnorna att
utställa fritt i salarna, eller uppdelade i
frivilliga sammanslutningar efter konstnär-
ligt kynne? På det sättet blevo de även
sammangjutna i sin rätta miljö i den stora
helhetsbilden av svensk konst, som utställ-
ningen gav. För den som studerade ur
synpunkten kvinnliga konstnärers utveck-
ling blev intresset därigenom fördubblat,
vartill kom det nöje man hade av att se
hur väl rustade de varit att upptaga denna
fria tävlan.
”Svenska konstnärinnors” tavelutställning
gjorde ett matt intryck, frånsett ovan-
nämnda förhållande även därför att gall-
ringen ej varit tillräckligt sträng och de
båda rummen på grund därav fingo allt-
för mycket karaktär av den mestadels me-
delmåttiga, ja ibland undermåliga konst
som utställts.
Kraft att helt dominera denna omgiv-
ning och lysa upp rummet hade Gerda
Kallstenius’ själfulla porträtt av professor-
skan Ulla Johansson, ett av utställningens
vackraste. I viss mån gällde detta även
om Hildegard Thorells, Elisabeth Barne-
kows (van Goeben), Helène Herslows,
Lilly Segerdahls och andras arbeten. Dit
hörde även Kaja Widegrens Lidforsshu-
vud och landskapisterna Charlotte Wahl-
ström, Stina Tirén (särskilt ”Tallmyr”),
Edith Grafström v. Knaffl, Hanna Moesch-
lin m. fl. Bland akvarellerna fäste man
sig som alltid främst vid Ottilia Adel-
borgs, fulla av dalastämning i färg och
teckning.
Tyra Kleens vackra etsningar Repos
och Parfum oriental liksom Elsa Björk-
mans och många andras grafiska alster
måste här av utrymmesskäl förbigås.
Ute i salarna hängde H. K. H. kron-
prinsessans lilla utställning; av landskap,
som med fin färgsammanställning och
känsla återgav den svenska naturens på
en gång höga och disiga luft i vår och
vinter. Mathilda Wigert-Österlunds vack-
ra bitar från Marielund, Ester Almquists
och Anna Bobergs goda saker äro väl-
kända för konstintresserade. Bland Hanna
Paulis tre vackra dukar var en gruppbild
av Handarbetets Vänner, Elsa Backlund-
Celsing nådde längst i sina akvareller och
många av Agnes Wieslanders och Tora
Holmströms arbeten voro utmärkta, särskilt
den förstnämndas ”Våraningar”. De tillhör-
de som bekant ”Konstnärsgruppen 1913.”
Icke ens bland expressionisterna saknades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
