Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHA. 303
nes ögon va så underliga. Det va all-
deles, som om hon inte kunde hålla sig
riktigt rak längre. ”Herre Gud, vad är
det åt kapten?” sa jag, för jag blev så
rädd, så jag glömde mig alldeles. ”Är
kapten sjuk?” ”Det är något jag ville
tala om för fru Bergström”, sa hon så
där lugnt och stilla, som hon jämt
brukade, men det var, som om rösten
hade kommit långt bortifrån, tyckte jag.
”Det hörde jag i går, kapten”, sa jag
då, ”Andersson är ju omvänd. ” Hon
smålog en smula och såg på mig, så
jag kände mig riktigt underlig på nå-
got sätt, och så sa hon: ”Jag tänker
gifta mig med Andersson.” Nå, då kun-
de jag väl inte annat tänka än att hon
höll på att bli tokig, och jag ville för-
stås skicka efter doktorn, men det ville
hon inte höra talas om. Ja, sen gifte
hon sig med Andersson om några vec-
kor, och efter den da’n va hon aldrig
riktigt lik sig mer. Stackars kapten, inte
vet jag vad det va åt henne, men hon
såg lessen och sjuk ut alltsen den ti-
den.
Fru Bergström skakade deltagande på
sitt huvud.
— Kanske de inte riktigt passade ihop
hon och mannen, förmodade syster.
— Åh nej, det kan en väl mest tänka.
— Fru Bergström nickade med ett uttryck
av hemligt samförstånd. — Men hon
kunde ha råkat värre ut också kapten,
för nog är Andersson, förstås, en rik-
tig sirapsburk, och inte ville jag haft’en
till man, men han varken super eller,
svär, och går på armén gör han.
Så nog kunde hon ha fått sämre ock-
så. Men offcer fick han aldrig bli, och
det va väl liksom lite retfullt för’n, för-
stås.
Det var inte utan, att en viss skade-
glädje kunde spåras i fru Bergströms
ansikte och röst. Men den hade redan
i nästa ögonblick försvunnit.
— Ja, så gick det en fem sex år, och
de bodde kvar på samma ställe som
vi. Så för precis tre dagar sen kom.
hon in till mig och såg likadan ut som
den da’n, då hon talte om att hon tänk-
te gifta sig med Andersson. ”Jag törs
inte vara ensam”, sa hon till mig. ”Får
jag bedja här inne hos er?” ”Kära hjär-
tandes, kapten”, sa jag, ”här är ju
kapten som hemma hos sig.” Då föll
hon på knä och läste böner, så tårarna
rann, då jag hörde henne. Hon ba,
att Gud skulle ta henne hem, för hon
kunde inte leva längre. Och det ba hon
många, många gånger i sträck. Till slut
fick jag henne i säng, och när doktorn
kom, sa han, att hon genast skulle i väg
till lasarettet — och nu ligger hon här,
den gudsängeln.
Fru Bergström tystnade, då hon såg
den sjuka oroligt vända sig av och an
i bädden. Den lilla kaptenen viskade
något i feberyrsel, och syster Anna böj-
de sig ned över henne för att höra vad
hon sade.
En fattig syndare jag är,
jag flyr till korsets stam.
Till dig jag mina sorger bär,
du heliga Guds lamm,
viskade den sjuka mödosamt den ena
gången efter den andra.
— De skola bo vid klara källor och
flödande vättubäckar — källor och vat-
tubäckar, upprepade hon.
Sköterskan gav henne då och då någ-
ra skedar vatten. Det började dagas
alltmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
