Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H E R T H A. 351
Ulla tycks emellertid ha bättrat sig läng-
re fram, sedan hon blivit straffad genom
sin mans ursinniga svartsjuka. Han hade
nämligen utan permission lämnat sitt re-
gemente, rest till Stockholm, där han ta-
git in hos sin svåger Lovisin, och för-
klarat, att när han träffade sin hustru,
skulle han slå henne, så hon aldrig mera
skulle hämta sig därifrån. Konungen hade
emellertid med en dragonunderofficer gett
honom order att återvända till regemen-
tet., Nu hade Ulla blivit ”anständig, blyg-
sam och reserverad”, talar lika mycket
med alla, men den sorg hon haft hade
kvaflämnat ett lite melankoliskt utseende.
En annan gång berättar hertiginnan
con amore hur hovets damer för tillfället
pina sig med att uppfinna nya, koaffyrer.
”Ulla Fersen har ett helt kyrktorn, ele-
gantare och högre den ena dagen än den
andra. Augusta däremot gör sin koaffyr
låg, så att E. inte skall behöva titta uppåt,
när han vill se på sin älskade och säga:
’jag älskar dig’. Som det alltid skall fin-
nas härmare, så härmar fru Stauden Au-
gusta, men som hon inte har ett ansikte,
för vilket allting passar, ser hon ut som
ett får, som Lona har rakat och som
skäms över att ha förlorat ullen. Vad be-
träffar hertiginnan själv, så bryr hon sig
inte om att sätta sitt hår varken högt el-
ler lågt, utan lämnar sådana dårskaper åt
dem, som inte ha bättre att göra.”
Ett ännu kraftigare uttryck från 1783
ger oss hertiginnans syn på hovlivet : ”Åt
helvete (peste soit) med cour och publik
spisning! Vad människorna äro konsti-
ga i denna värld att av ostentation, för
att visa sin storhet vilja uppfinna ett bruk,
som i grund och botten plågar och be-
svärar dem.”
Liksom följande lilla genre-bit (av den
16 oktober 1785): ”Jag är som ett för-
villat får. Alla äro samlade i spelsalen,
de flesta omkring lottobordet. Jag sätter
mig där och säger ej ett ord, allt medan
jag gör färdig en börs, som fordom an-
sågs ung, men som nu är en gamma!
matronä.”
Vi förstå gott, att den 21-åriga hertig-
innan på följande sätt har kunnat sam-
manfatta sitt liv: ”Hovets buller lämnar
mig inte länge i fred och om man ser,
att jag är allvarsam, lämnar man mig
ingen ro ens att draga andan, utan för-
söker muntra upp mig med hundratals
dumheter, som i grund och botten tråka
ut mig, men åt vilka jag måste hålla god
min i elakt spel. Kära du, det är bara
i ensamheten på mitt rum, som jag verk-
ligen får smaka någon vila” — — ·—.
Och dock är det ju där hon har sitt
enda egentliga arbete, nämligen författar-
skapet och brevväxlingen med prinsessan
Sophie Albertina, Jeana Lantingshausen
och först och sist Sophie Piper.
Lydia Wahlström.
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
