Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 HERTHA
hänförda nationella resning, som förbjuder
sin son att dra ut i det heliga frihetskriget
och som efter vunnen seger äntligen gör ett
slags ursäkt med ett beställt festspel för ber-
linarna, sä oinspirerat allegoriskt att det bör
ha verkat som en skopa vatten.
Men bjärtast lyser denna universella andes
oförstånd om nationalistisk etikett ur en liten
episod, som tilldrog sig i oktober 1813, strax
efter folkslaktningen vid Leipzig, och vars
skandalösa effekt avspeglas i tidens brevväx-
lingar. Då han som inkvarteringsvärd skulle
motta en österrikisk general, trädde han denne
till mötes prydd med hederslegionen, vilket
inbragte honom en brutal och drastisk till-
rättavisning av den upprörde krigaren. Och
efteråt chockerade han den preussiske minis-
tern Wilhelm von Humboldt med bekännel-
sen att han inte begrep, hur man kunde lägga
bort en orden, varmed man hedrats av en
kejsare, därför att denne förlorat
ett slag...
Det kan man kalla neutralitet! Sådan är
som bekant inte tillåten inom krigförande na-
tioner, och den elsassiske bonde, som vid
krigsutbrottet i år satte upp en vit flagga på
sin gård för att markera, att han önskade
lämnas i fred av både tyskar och fransmän,
blev skarpt recenserad för sin omedvetna
Ooetheparodi.
Men man skall ha upplevat dessa yttersta
dagar och sett kulturländernas ljusaste andar
störta huvudstupa in i strömmen, dikta trum-
slagarlyrik metervis och föra besinningslösa
friskyttekampanjer i tidningsspalterna för att
rätt innerligt fatta det upphöjda, det världs-
välsignande i Goethes isolerade ståndpunkt.
Han förnekade inte, att de andra gjorde sin
plikt, men han fyllde sin högre plikt. De voro
eolsharpor, på vilka tidens stormvind spelade
sina rasande melodier; han stod rak i blåsten
och skötte själv sitt instrument med de evig-
hetstonande strängarna. »Goethe är för gam-
mal och trög, han orkar inte följa med tiden»,
hånade småfolket; han var redan långt förbi,
bortom alla folkslaktningar och illusoriska
segrar. På vägen framåt skall han alltid vara
att finna, fast näppeligen att hinna.
En som under de senaste månaderna be-
varat en sådan hållning, att den kan utan
förlägenhet anropa Goethe som vittne, är
tidskriften Neues Frauenleben i Wien.
Den inleder sitt första novemberhäfte med
följande välanbragta rader ur »Iphigenie auf
Tauris» :
— .— — —––– Ein Mann,
Der beste selbst, gewöhnet seinen Geist
An Grausamkeit und macht sich auch zuletzt
Aus dem, was er verabscheut, ein Gesetz,
Wird aus Gewohnheit hartund fast unkenntlich.
Allein ein Weib steht stät auf einem Sinn,
Den sie gefasst. Du rechnest sicherer
Auf sie im Guten wie im Bösen.
Härtill anknyter Leopoldine Kulka några
milda och visa varningsord om den moraliska
felvärdering, som uppstår ur krigstillståndets
extas och de därvid exceptionellt starkt fram-
springande dygderna. »Hos de bästa upp-
kommer lätt den villfarelsen, att offret i och
för sig avgör sakens storhet. Men vi måste
erinra om att de stora oundvikliga offer, som
bringas av modiga hjärtan, krävas av en
återstod av barbari, som vi ännu icke blivit
herrar över, att vi måste blöda för vårt fos-
terland icke emedan en evig lag utan eme-
dan mänsklig ofullkomlighet pålägger oss det.»
––- ”Ve oss, om vi började akta mänskoliv
ringare och betrakta kriget som skapare av
kultur och liv, om vi icke fattade, att den
storhet, som nu uppenbarar sig, är en frukt
av ekonomiskt och andligt fredsarbete och att
den stadiga utvecklingen, uppbyggandet stäl-
ler oss inför uppgifter, som kräva icke mindre
hängivenhet, uthållighet, kraft och idealitet
än den fruktansvärda förstörelse av fysiska
och själsliga värden, som vi rysande uppleva
i kriget».
Den enda glädje världen för ögonblicket
erbjuder en oförvildad mänska är åsynen av
de kvinnor, som våga fullfölja Iphigenies,
den av Goethe skapade prästinnans, höga
och impopulära värv.
Uniformerad redaktion. Till svar på
mångfaldiga förfrågningar meddelar Minna
Cauer i Die Frauenbewegung (1
nov.), att offentliga möten måste anmälas för
militäröverkommandot och de föredrag, som
skola hållas, insändas dit för att undergå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
