Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Helenadagen på Runsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hört borgmästarinnans bekymrade letande efter sin dotter Eva, som ej stod att finna vid tillredelserna för det talrika sällskapet, och en ung handlande Simolin var genast beredd att föra moderns budskap till flickan på kullen. Den romantiske rådhusnotarien hade i samma stund erbjudit sig att spela Mercurii roll som gudarnes budbärare och satt sina långa ben i en flitig rörelse. Isak Alanus hade ej kunnat förblifva en likgiltig åskådare af kapplöpningen mellan desse två; han blef snart den tredje och skulle ha efterföljts af ett par medelålders rådmän och dito akademieadjunkter, därest deras styfnade ledamöter lofvat den ringaste utsikt att hinna förbi de yngre snabblöparne.
Om allt detta tal och språng för hennes skull var den unga flickan på kullen i okunnighet. Spänstig och lätt som en fjäril, nyss flugen ur den gyllne puppan på bladet af krusbärsbusken, hade hon med brinnande tjusning inandats sommarens dofter rundtomkring henne. En obestämd oro, en oförklarligt brännande längtan dref henne ut i den fria, vilda naturen; knappt landstigen, hade hon ilat upp till sin barndoms lekplats, den sköna kullen vid stranden, som af de lärde hedrades med namn af ättehög och hvarifrån man hade fri utsikt öfver fjärdarna ända fram mot Rimito skärgård fjärran i väster. Här, med handen öfver ögat, för att skydda sig mot solstrålarnas bländande skimmer på den lättkrusade hafsytan, betraktade hon vågspelet och de hägrande öarna borta vid horisontens rand; en onämnbar dunkel känsla af den ystraste fröjd, blandad med det vekaste vemod, hade intagit hennes själ; löjet for öfver hennes läppar som solglimtar mellan skyarna, och medan hon i lekfullt öfverdåd plockade sönder en halfvissnad epilobium, syntes i den innersta vinkeln af hennes sköna, mörka, brännande ögon en halfgömd tår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
