Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Fallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FALLET 185
Eva Merthen var en så modig kvinna som få, men
här svek henne modet. Hon sjönk i en hvilstol och
dolde sitt ansikte.
En tystnad uppstod, under hvilken Isak Ålanus gaf
ohejdadt lopp åt sina tårar och sin förtviflan. Efter
hand tycktes han lugna sig, men blott för att såsom i
en enda suck sammanpressa hela smärtan af en trofast
själs dödligt förolämpade känslor.
- Jag har älskat dig, så långt jag minnes tillbaka
... Jag har beundrat dig såsom det bästa, det högsta,
det renaste, som på jorden finnes . . . Jag har tusen
gånger velat gifva mitt lif för dig... Jag skulle ha dödat
den som vågat säga ett ondt ord om dig, och. . . nu
måste jag förakta dig!
Han förmådde ej mer. Han störtade ut.
Ingen hindrade honom.
Kvar blef på hvilstolen en olycklig, som betäckte
sitt ansikte och för hvilken ett helt förgånget lif tycktes
sjunka i spillror. Ett djupare fall har ingen kvinna –
ingen högsinnad, ädelt tänkande kvinna - upplefvat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
