Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Afskedet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 HERTIGINNAN AF FINLAND
Merthens bostad. Den gamla barndomsvännen var mycket
förändrad. Hennes ännu för två är sedan svarta hår
hade blifvit snöhvitt, hennes hy pergament, hennes gestalt
en mumies, och eldgaffeln i hennes långa, raka rygg
hade kroknat. Men så mycken kraft fanns ännu kvar
i dessa muskler af järn, så mycken glöd glimmade än
i askan af dessa bistra ögon, att Valborg förmådde
tillbomma sin dörr inifrån, när hennes forna älskling
ville inträda i den lilla låga kammaren bredvid gårdens
folkstuga.
Hon var en af dem som icke kunna förlåta. Hon
liknade en spelare, hvilken satt lifvets hela lycka och
mål på ett kort och tappat. Hon hade i sjutton år
insatt hela sitt kapital af kärlek på ett barn, en
jungfru, en prinsessa, en afgud, och när denna insats
svek henne, var det slut med Valborg. Afgudatjenslen
slutar alltid så. Efter tillbedjan skräck, efter skräck
förtviflan.
- Valborg, jag måste se dig, jag reser bort! ropade
Eva Merthen till henne utanför dörren.
När Valborg igenkände denna förr så kära röst,
tillstoppade hon sina öron med ull, af fruktan att ej
kunna motstå dess böner.
- Jag kommer för sista gången i lifvet att säga
dig farväl, fortfor Eva bedjande.
Intet svar.
- Jag kommer för att bedja dig om förlåtelse och
för att tacka dig för all din kärlek.
Intet svar.
Hon måste gå ohörd. Hon skulle bortskänkt allt
kvad människorna kalla lycka allt, utom sin makes
kärlek - för att se denna låga dörr öppnas, och hon
måste gå ohörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
