Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klagande verser sin olyckliga fast tydligen ej dödliga
kärlek till sin kusin Maria Strindberg, vilken 1871 gifte sig
med en annan. Några poetiska alster från nybörjaråren
(1869—72) omtryckte han sedan, lätt ändrade, i Dikter
på Vers och Prosa. De visa att han ännu ej
brutit med Sverges nedärvda lyriska sedvänjor. Han
skriver snällt om än ej felfritt på det för klagoskrifter
hävdvunna klassiska versslaget, det elegiska distichon.
Kärlekssjukan röjer tydliga intryck från B. E.
Malmströms berömda Angelika. I stycket Vid Dammen
(liksom i dikten till systern) kan skönjas inflytande
från Runeberg; Strindberg nyttjar där ett av dennes
mest älskade versslag. Den kärlek som besjunges i dessa
dikter är så ren och ädel som den strängaste kritiker av
äldre typ kunde begära; den är som hos så många svenska
skalder blott ett ynglingsaktigt svärmeri. Att Strindberg
dessutom i en skämtsam Tärnvers finner kvinnans
skönhet vara oförenad med reson var ett kätteri som även
i äldre svensk diktning kunde tålas. Men det ironiska
tvivel på kvinnlig oskuld som genomgår dikten S i c!
(tydligen ett minne från hans informatorstid på Hammersta)
röjer redan den kommande kvinnohädaren som varken
tänker tvgla sin nyfikenhet eller sitt hån. Strindbergs
poetiska språk är oftast melodiskt men föga egenartat.
Någon enda gång möter man i dessa dikter ett nytt och
djärvt ord som »häckel» (= häcklande). Typiskt Strindbergskt
men dock mycket blygt realistiskt är det, när
diktaren en gång erkänner sig ha ätit och druckit för
mycket och en annan gång säger sig sätta naturliga blommor
över konstgjorda. Än mer framträder den ungdomliga
oppositionslusten i dikten På Nicolai Ruin (som
ej blev färdig förrän hösten 1870). Där ställer han
naturen mot religionen, dock — i diktens ursprungliga
form [1] — uttryckligen endast mot den falska religionen.
Under sin första Stockholmstid som student — redan
under folkskollärartiden — hade Strindberg råkat i skuld;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
