Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltidsstil och högmodern anda uppföras. Han låter
däri ungefär som Almqvist i Ormuzdoch Ahriman
Gud företräda den onda principen, Lucifer den goda.
Kristus är Lucifers son. Detta är ju ytterst upproriskt.
Men bakom och över de kämpande gudamakterna
skymtar en större gudom, Evighetens. Starkare än
upprorslynnet framträder pessimismen, tydligen närd av
Strindbergs studier i tysk filosofi. Gud gör ont mot
människorna genom att giva dem viljan till livet, förkroppsligad i
kärleken, men Lucifer gör dem gott genom att lära dem
dö. Man anar därbaköm Hartmanns (och kanske Schopenhauers)
två kämpande världskrafter, en oförnuftig
vilja att leva och en förnuftig vilja att dö, samt den över
dem stående enda absoluta gudomen.
Antaget till spelning blev skådespelet alltjämt icke, och
1878 måste Strindberg utgiva versdramat som bok. Om
stycket yttrade då Aftonbladet att »kuriositetens intresse
är det enda, det kan lyckas vinna» och beklagade att »en
författare som på mer anspråkslösa områden givit
ganska vackra löften om sig nu gjort sig skyldig till ett så
stort missgrepp, därtill utan allt tvivel förledd av
begäret att göra något verkligt originellt i förening med en
omogen spekulation samt en missuppfattning av både
poesiens och kanske även hans egen förmågas
begränsning».
Det var samma tidning som, när Strindberg år 1880—81
utgav sina ungdomsskrifter under titeln I Vårbrytningen,
konstaterade att det hos honom fanns »en
utpräglad brist på begåvning åt något håll».
Under tiden hade det största och ödesdigraste
avgörandet i Strindbergs liv ägt rum. Avgörandets verkande
kraft låg naturligtvis, då det gällde Strindberg, hos
kvinnan. Han hade under sin tjänstgöring som tidningsman
och under tiden närmast därefter haft ett par omaka
och uppslitande kärleksförbindelser. Dessa efterträddes
våren 1875 av ett svärmeri för en finska vilken var
förlovad med en annan. Det var denna dam (fröken Ina
Forstén, senare gift med operasångaren Lange) som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
