Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
livsåskådning lät dem ej blott behålla en ostört ljus tro
mitt i ohyggligheterna, den lät dem ofta lösa livets
bittraste konflikter med en sådan där oväntad hjälp från ovan,
vilken i minst nittionio fall av hundra tillhör hoppets
värld och icke verklighetens. De kunde dessutom aldrig
frigöra sig från en känslosam, överspänd och ytlig smak
för det fruntimmersromantiska. Denna liberala kompromiss
mellan verklighet och romantik tillhörde dock, då
Strindberg uppträdde, redan det förgångna.
Däremot behärskades vår litteratur då av de s. k.
signaturerna (Snoilsky, Wirsén, Edv. Bäckström, Ernst
Björck, C. L. Östergren, Chr. Eichorn, P. A. Gödecke
m. fl. mest lyriske skalder). Deras diktning — frånsett
Snoilskys som snart började gå sina egna vägar — kan
sägas vara en idylliskt förtunnad sammansmältning av den
svenska diktens klassiskt-romantiska arv med Runebergs
ideala verklighetssång. Den var allt annat än föraktlig.
Den präglades av en vårdad, smakfull, välljudande,
stundom utsökt melodisk men oftast blek form. Stämning
och tankevärld voro ädla och högtsyftande, ärligt ideala,
stundom djupt personligt gripande; men de rörde sig
inom en begränsad rymd, de gåvo ej luft åt tidens
djärvaste, mest skapände rörelser, de bröto inga banor framåt.
Även signaturskalderna hade för övrigt under
1870-talet varit mycket tyste. Sverges litteratur hade icke sedan
Gustaf IV Adolfs tid varit så utdöd som nu på 1870-talet.
Över den litteratur som fanns låg stämningen av
sovande insjö. Med Strindberg kom havsvinden.
Det var typiskt att hans första bok gällde Uppsala,
»den hulda modern» till dåtidens härskande kultur. Han
började uppröra det stillastående vattnet vid källan. Intet
ideal hade under årtionden stått så poetiskt höjt över all
kritik som studentidealet. Studenten var andens
riddersman, osjälviskhetens och de höga idéernas självklare
förkämpe. Han var ock livsglädjens företrädesman, han
kunde ju festa och rumla rätt bra, men det skedde alltid
älskvärt och poetiskt — typ: Johan Nybom. Hans nöjesliv
var ett ungdomshälsans överdåd, som naturenligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
