Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på idealen, blir utskrattad, förfaller till superi och blir
till sist en fullkomligt opoetisk inspektor; den andre åter
är poet och idealist, då det passar och lönar sig, eljes
förnekar han idealen, och han blir en erkänd och firad
nationalskald. Mest typiskt är att Strindberg i sista stycket,
Det Gamla och det Nya, angriper dels det
litterärt mest omhuldade studentidealet: den kvicke,
egoistiskt-sentimentale överliggaren, som sedan gammalt bär en stor
olycklig kärlek gömd i hjärtat, dock ej värre än att den
kan diskuteras med kamrater; dels tidens i Uppsala
härskande stämning med dess egendomliga blandning av
Boströmianism och liberalism. Gentemot denna uppställer
Strindberg ett kritiskt verklighetssinne som är
konservativt tillsvidare av fruktan för pöbelväldet men eljes
står avvaktande inför det nya, som skall komma.
När man kallar Strindberg verklighetsskildrare,
nyttjar man det ordet i dess egentligaste mening. Ty han
icke blott diktade en verklighet, som var lik den faktiskt
upplevda; han skildrade just det han upplevt, antingen
det som hänt honom själv eller det han sett andra
uppleva. Personerna i hans verklighetsböcker äro redan nu
i mycket stor utsträckning levande personer, som
Strindberg själv mött. Det var med full avsikt han gick så
tillväga. Om man tog hans historiska dramer enbart
som konstverk utan att just bry sig om den revolutionära
förkunnelsen däri, så drog han då försorg om att
detta ej kunde ske med hans samtidsskildringar; hans
skildring var där så direkt att samtiden måste känna
sig träffad. Naturligtvis var tillvägagångssättet föga
angenämt för modellerna. Men ser man icke saken ur
barmhärtighetens eller finkänslighetens synpunkt utan
ur verkningsfullhetens, så var metoden oöverträfflig.
De händelser böckerna skildra göra ett lika livfullt, lika
intresserande eller upprörande intryck på läsaren som
på den vilken verkligen upplevt dem. Nu upplevde ju
dessutom Strindberg själv händelser, påverkningar och
intryck med en skärpa både i känslan och i själens
återverkan mot känslan som var enastående. Hans minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
