Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han själv önskade. Han såg att man endast njöt av dem
som historiska konstverk men bortsåg från deras
praktiska och högst moderna tendens.
Nå, mot överdrivet pris av sig själv visste han alltid
råd. All den popularitet han höll på att vinna förstörde
han genom ett annat i samma drag (1882) utgivet arbete:
Det Nya Riket. Där är det Röda Rummets anda
som går igen, fullt ut lika elak fast mindre pessimistisk.
Boken är uppenbart ett svar på kritiken av Svenska
Folket, vilken tydligen mer än någon annan kritik
harmat Strindberg. Man kan se detta på de upprepade
angreppen mot Geijer och på det eljes oförklarligt giftiga
hånet mot en förmodad konkurrent, Strindbergs hygglige
kollega, biblioteksmannen och kulturhistorikern Chr.
Eichorn.
I Det Nya Riket, Skildringar från
Attentatens och Jubelfesternas Tidevarv
äro de omtalade samtida personerna oftast
mycket tydligt angivna under genomskinliga
namnförklädnader. Boken uppträder ock som en samling
nutidsskildringar, ej som ett skönlitterärt alster, ehuru den
faktiskt är det senare. Ty, fantasin tränger sig fram
både i formen, som oupphörligt blir till åskådliga scener
eller samtal, och i innehållet, som förvisso alldeles ej
är något mönster av noggrann sanning.
Det Nya Riket är Sverge efter representationsreformen.
Strindberg är alltjämt glad åt reformen men
avslöjar dess löften som oinlösta. Han ger uttryck åt
en ärlig radikals förtrytelse över allt detta anspråksfulla
nya, vilket inom kort uppenbarar sig såsom det gamla
murkna i ny förklädnad. Han förhärligar varmt i
Illusionernas Dagar en ung adelsman av gammal ätt
(friherre Johan Liljencrantz), vilken ansluter sig till den
nya demokratin på fullt allvar, men angriper i Claris
Majorum Exemplis eller Ärftligheten
utan Moral på det bittraste en annan man av gammal
ätt (Figaro-redaktören Hugo Nisbeth), som han gör till en
tidningsman med livsuppgift att tjäna bolagsintressen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
