Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid hade Strindberg välvilligt mottagits av det
radikalt litterära Danmark, som redan lärt beundra hans
verk. Han trädde i vänligt personligt umgänge med
båda bröderna Brändes. Edvard bistod honom i och
genom Politiken, Georg — vilken dock ej fann hans
umgänge berikande — gjorde honom flera tjänster. Men
naturligtvis kom Strindberg ibland på kant med dem,
liksom med alla nu för tiden. Exempelvis vart han
förargad, när Edvard på tal om Fordringsägare
ganska klarsynt kallade honom för moralist.
Bland svenskar umgicks han till en början med Axel
Lundegård, vilken hjälpte honom med omarbetningen av
Marodörer. Senare med Ola Hansson, vilken på
hans bön reste över ett par gånger från Skåne till Holte
för att träffa honom. Men han var ej oblandat
angenäm att råka. Lundegård förtäljer att då Victoria
Benedictsson, som varmt beundrade Strindberg, vid denna
tid, strax före sitt livs slutliga kris, gjorde ett
självmordsförsök i Köpenhamn och Lundegård omtalade detta för
Strindberg i förtroende, så hörde denne på utan
deltagande och bröt sedan förtroendet. Med Lundegård
vart han dock ej direkt ovän och ej heller — ännu —
med Ola Hansson, ehuru denne fick utstå åtskilligt från
hans sida. En gång utpekade Strindberg indirekt Ola
Hansson som paria och sig själv som ariern (han ville
att Ola Hansson skulle uppträda i Paria som
brottslingen, medan Strindberg spelade övermänniskan). Ja
senare (1890) kallade han rentav vännen för tsjandala.
I ett brev till Ola Hansson gör han Snoilsky till zigenare,
jude, polack (Snoilsky var slaven), kort sagt pöbel.
Hans nerver voro alldeles uppslitna. Han hade ju
sökt upp en sinnessjukläkare strax vid framkomsten till
Danmark, och han ville då ej kännas vid sin hustru.
Så försonades de som sagt, men Strindberg kastades
alltjämt mellan vild, alltför vild, kärlek och hatiskt
raseri. En gång tänkte han i verkligheten göra det som han
i dikt skildrat i Fadren: kasta en brinnande lampa på
sin hustru. Det var efter en ny slitning, i slutet av dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
