Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans gamla torgskräck har tillväxt i oroande grad. Hans
medvetenhet om den fara som hotar honom, hans ständigt
vakna självreflexion utgör emellertid en stark motvikt
mot sjukdomen. Den religiösa böjelsen yppas återigen i
uppsatsen På Kyrkogården (1896). Hans
fantasis lust att omdikta sinnesintrycken framträder nu däri
att han en gång ser blixten på en himmel, mörk som en
skiffertavla, teckna namnet Jahveh — namnet på hämndens
gud. Men i motsats därtill står den inskrift han djupt
gripen läser på ett gravkors, vilket reser sig över en
avmagrad, sörjande kvinna: O crux, ave spes unica! (Var
hälsat, kors, vårt enda hopp!) Ett par gånger kommer
han tillbaka därtill. Nu liksom när han senast, i
Sömngångarnätter, var deist, citerar han den
gudstroende hädaren Voltaire: »Återuppståndelsen är en mvcket
naturlig sak; det är icke mer förvånansvärt att man
födes två gånger än en gång». Dock ännu har han ej
hunnit längre än att han vill tro men icke kan. Han
lämnar frågorna oavgjorda.
Så kom dunderslaget: Inferno. Åter hade Strindberg
hänsynslöst och ohöljt blottat sig själv. Bebådad och
ivrigt väntad, utkom boken hösten 1897. Där låg — ty
boken gör skäl för sitt namn — helvetet öppet. Där
fanns avfallet, syndabekännelsen. Och dock — fanns det
verkligen där? De religiösa kände sig faktiskt lika litet
säkra på författaren som fritänkarne.
Infernos självbikt börjas hösten 1894 med hans
andra äktenskaps upplösning, omtalad i stilla ton med
starka självanklagelser. En ansats till en ny
kärlekshistoria slocknade strax vid begynnelsen. Av erotik hade
han då fått nog. Det var religion han tarvade. Tiden
var ock en omvändelsetid, en tid av återvändande till
religion och kyrka. I Frankrike hade Huysmans övergått
till katolicismen, i Danmark Joh. Jörgensen. I England
upplevde då Oscar Wilde den omvändelse han skildrar i
De Profundis (vilken dock först trycktes 1905). I
Sverge hade 90-talet utan att avfalla från fritänkeriet
röjt en tydlig längtan efter religion. I Frankrike hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
