Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det oförskylda brottet är självt ett straff för tidigare
brott. Sitt värsta brott tror sig Strindberg ha
återfunnit däri att han i efterspelet till Mäster Olof — ett
verk till vilket helt naturligt hans tankar i dessa dagar
ständigt återgå — gjort Gud till den onda principen. Man
ser att den lära om Nemesis Divina han för några år
sedan trots en viss sympati förkastade nu fängslat honom.
Inför denna tanke att han lider rättvist börja
ångestkänslorna och förföljelsetankarne försvinna. Strindberg
erkänner sig besegrad av Gud, och då kommer friden.
Men ännu återstod att förena Svedenborg med katolicismen.
Det var icke så lätt. Svedenborg säger nämligen
att man icke får övergiva sina fäders religion. Men
knuten löses därmed att katolicismen egentligen är den
rätta fäderne-, nej modersreligionen. Att övergiva denna
var just det otillåtliga. För övrigt vore ju katolska
kyrkans världsseger förverkligandet av socialisternas dröm
om Västerlandets Förenta Stater fast tolkad i andlig
mening. Så är allt klart. Strindberg skriver till ett
belgiskt kloster — till ett kloster hade han längtat redan
under sin Berlintid, då han ännu stod fjärran från
religionen — och avvaktar vid bokens slut blott svaret
därifrån för att lämna världen. Men — är därmed allt klart?
Nej, Strindberg har ett frågande: »Därefter?» Och
hans svar blir en ny fråga: »Ett nytt skämt av Gudarne,
som storskratta, när vi gråta heta tårar?» —
Att Inferno, Strindbergs omvändelsebok, betydde
en märkessten i svenska litteraturens historia måste man
ju förstå hemma i Sverge. Men vad den eljes betydde
var ej så lätt att förstå. Vänstern kände sig nedstämd av
boken, och högern hälsade den med föga sympati. Man
visste ju ej heller, om den nyomvände borde uppfattas som
klok eller vanvettig. Wirsén kallar boken en »vidunderlig
produkt», ett »sammelsurium» och fattar den som »en
bekräftelse på antagandet att strängarne brustit,
skriftställarförmågan desorganiserats». Georg Nordensvan
skriver i Aftonbladet: »Man känner sig då och då
hågad att skratta åt det barnsliga i påhitten.... men man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
