Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är det just i samband med sitt grubbel över folkfriheten
han framkastar tanken om växlande himmelska makthavande.
Ty han kan ej undgå att tycka att de himmelske
ibland giva folkledarne rätt.
I förbigående må som ett ord för dagen anföras det
omdöme han nu fäller om Bismarck: »Jag måste beundra
en man som har förstått att lura sin samtid så som
Bismarck. Hans verk lär vara Tysklands enhet, och ändock
har han delat det stora riket i två, med en kejsare i Berlin
och en i Wien». —
Legender mottogs med större lugn än Inferno.
I Lund läste ju vännerna med någon häpnad hur
Strindberg lät dem hava prövat förföljelser av makterna om
vilka de själva voro lyckligt omedvetna. Likaså förvånades
de över yttrandet i bokens början att alla vänner i
Lund lånat pengar av Strindberg — något som skulle
varit omöjligt, om de än aldrig så gärna velat. Redaktör
Bülow förebrådde Strindberg i all vänlighet för yttrandet,
och denne svarade fogligt: »Käre bror, du vet att f—n
far i mig, så fort jag sätter pennan på papperet».
Den offentliga kritiken var mildare men snarast
mindre aktningsfull än efter Inferno. Boken väckte
verkligen en viss fast snart övergående sympati hos Wirsén.
Edvard Alkman i Dagens Nyheter erinrade allmänheten,
att »en stor och allvarlig själskris som går utöver måttet
för genomsnittsmänniskans erfarenheter har sina stora
och sublima drag som kräva respekt». Georg Nordensvan
i Aftonbladet fann däremot boken visserligen vittna
om sanningssökarens begär att fördjupa sig i sitt eget
jag men ock om »en svag karaktärs försök att intala sig
själv mod».
Framför allt var det emellertid Oscar Levertin som nu
började den kampanj mot Strindberg han skulle fortsätta,
så länge han levde. När han i sina Diktare och
Drömmare talar om Naturens Epos av Lucretius,
tager han själv i slutet till orda i namn av en romersk
tänkare — han tror sig t. o. m. tala i romarstil —
och utbrister med syftning på Strindberg:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
