Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(och Siri von Essens) barn men höra ej, när han ropar
på dem.
Den omvändelsens väg som dubbeldramat skildrar är
lika svår som växlande. Väl skönjer Den Okände de
himmelska makternas ledning, väl anar han att han måste
ödmjuka sig för dem. Men han spjärnar emot, han slåss
alltjämt med Gud som Jakob. Hädande — och inom
kort straffad — utropar han i första delens andra akt
att han känner skaparens hela kraft i sig, att han ville
taga hela universum i sin hand och knåda om det till
något fullkomligare, till en värld där alla varelser vore
lyckliga. Det är diktardrömmen. Guldmakardrömmen är
rakt motsatt. Med den vill han ödelägga hela världsordningen
— han har nu som sin egen avsikt upptagit den
följd av guldmakerit som, efter vad han förtäljer i
Inferno, hans vän, läkaren i Ystad fruktade. Han talar
samtidigt om att han ville störta den gyllene kalven,
upphäva den falska värdemätaren, göra alla rika fattiga.
Denna befriargärning ter sig nu för honom som en
förstörelse. Därmed stämmer det rätt väl att han kallar
befriaren för en oanat olycklig varelse, ty människorna
älska sina bojor.
Hans kamp med Gud rör sig ju ock om spörsmålet
huruvida han själv lider oskyldigt eller ej. Detta
problem har här fått en ny fas. Han finner sig själv ha
tillfogat andra, åtminstone en annan, oskyldigt lidande.
Han hade som skolpojke gjort ett streck, varför en
kamrat, vilken han sammanslår med Damens förste man, fick
skulden. Denne har på grund härav mist tron på en
gudomlig rättvisa. Men han själv hade, säger han, i
hemlighet lidit tiodubbelt av samvetskvalen. Sina egna lidanden
tillåtes han ej att kalla oförskylda, ty då blir han
högmodig. Det är hans »förfärlige vän», biktfadern,
katolicismens förkroppsling, som ej tillåter honom det. Men
riktigt får ej denne honom i sitt, kyrkans och Guds våld.
Hans sista ord äro: »Kom, präst, innan jag åtrar mig!»
Strindberg hade vid denna tid, hösten 1898, börjat
skildra sitt andra äktenskap mer realistiskt i en tilltänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
