Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gräl, ej minst mellan man och kvinna naturligtvis, en
företelse som Strindberg ej behövde göra några historiska
studier för att framskapa. Stycket skildrar gång på
gång otillåten kärlek men också gång på gång svärmiskt
vacker eller heroisk hängivenhet. Kvinnlighetens
förnämsta representant är givetvis den heliga Birgitta.
Manlighetens är kung Magnus Smek. Den förra representerar
härsklystnaden, och det dels som kvinna: hon ville
ju göra ett kloster där en kvinna som abedissa skulle
styra ej blott över nunnorna utan ock över män, över
munkarne; men dels även som kyrkans talrör, jämte
biskop Styrbjörn.
Gemensamt hävda dessa en gammaltestamentlig
domshårdhet och oböjlig fasthet. Magnus däremot vill hävda
Nya Testamentets kärlekslära. Han vill tro människorna
om gott, och han vill göra de förtryckta, trälarne, fria.
Man ser att var och en av dessa riktningar företräder
en av de principer som kämpade om Strindbergs själ:
Strindberg vacklade ju själv mellan lag och evangelium,
mellan sitt gamla krav på frigörelse för de många och
sin nya fruktan att frigörelsen skulle ända i laglöshet och
förstörelse. Ingen av dessa båda riktningar får rätt.
Båda falla för en fiende som enbart företräder våldet,
för en utländsk, en tysk fiende. Birgitta går i landsflykt,
på pilgrimsfärd med de ur Strindbergs eget hjärta
talade orden: »Det är livet, min son; till femtio år går
man och profeterar; från femtio får man gå och ta
tillbaka». Magnus, den milde och ödmjuke, drabbas ännu
hårdare. Han ser sin familj och sitt land sjunka i
namnlöst elände, han dignar själv ner med utropet: »Det är
fullkomnat!» Ty — det är ett nytt moment — han är utsedd
till försoningsoffer för alla sina förfäders synder.
Så slutar dramat med gränslös ödeläggelse. Men
nyresningen kommer: i dramat Gustav Vasa (skrivet
1899, tryckt samma år), det näst Mäster Olof bäst
behärskade och mest högstämda drama Strindberg någonsin
skrivit.
Det yppar hans dramatiska formkonst i dess högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
