Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ointresserad. Den är ett försvars- och angreppsvapen, den
är självförsvar och självbekännelse, sedlig kritik och
religiös sökan eller propaganda. Men dessutom är boken
full av små avhandlingar eller rättare stridshandlingar,
där Strindbergs nu återvaknade intresse för diskussion
om vetenskapen — man kan ej säga vetenskaplig
diskussion — starkt yppar sig. Här finns fullt med
naturvetenskap av alla möjliga slag, däribland medicin, varmed
Strindberg hittills relativt föga sysslat, samt dessutom
matematik, varom det samma gäller. Hans världshistoriska
studier, vilka förut satt frukt i Historiska
Miniatyrer m. m., ha även här lämnat spår efter sig.
Historien har helt naturligt utvidgat sig till
religionshistoria, och båda dessa ha lett honom in på
fornforskningen. Vidare börjar nu intresset för språkforskning
att hos honom framtränga på allvar.
Men sitt enda allmängiltiga värde ha Blå Böckerna som
psykologiska aktstycken och sitt största värde som
självpsykologiska bekännelser. Liksom alla Strindbergs
självbekännelser äro de absolut oförställda. De visa öppet
hur ej blott hans stämningar utan ock hans åsikter kunna
växla stundom nästan från sida till sida, från dag till dag.
Deras grundton anslås redan därmed att de äro
tillägnade Svedenborg. Denne är dock icke den Lärare som
talar i flera av den första Blå Bokens uppsatser, utan
Läraren är Strindbergs (enligt hans egen mening)
starkare jag, liksom Lärjungen är hans svagare. Denna
avsiktliga personlighetsklyvning står i ett visst samband
därmed att Strindberg i bokens början, där han uppträder
under namn av Johannes och sedan samställer sig med den
bysantiske kyrkofadern Johannes från Damaskus,
framställer sin egen personlighet som kluven, i det att han
omtalar hur han fått skåda sig själv (se uppsatsen Al
Manssür i Gymnastiksalen). Han omtalar ock
med tydlig iver fall av dubbelgångeri hos Goethe. Även
eljes röjer han flerstädes att hans själsliv fortfarande
rörde sig uti Inferno-tidens banor. Han tror
fortfarande att slumpen är meningsfull, han får maningar från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
