Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Goethe) en tvångsreligion påbjuden av staten och vill ej
låta några moderna hedningar sitta i statsförvaltningen
som lärare, uppfostrare eller befäl i armén.
Bibelkritiken finner han först ofarlig för Bibeln, därpå
(i de senare Blå Böckerna) otillåtlig och dum; Bibeln skall
tolkas andligt. Likaså finner han försöken att återfinna
Bibelns källor i Babel först stödja Bibeln men sedan vara
vidriga och grundfalska. Den idisslande haren söker
han rädda. De möderne nyhedningarne hånar han som
»Dyngherrens» eller »Luskungens» tjänare, kallar dem
»bönor» samt »äfflingar», av tyska Affe = apa, eftersom
de tro på människans släktskap med aporna. En dylik
het fanatism skvallrar om hur hård Strindberg finner
kampen mot otron. Man får ett starkt intryck av att
den värsta av alla religions fiender eller »äfflingar» med
vilka han har att brottas är han själv.
När allt kommer omkring, vill han ändå icke riktigt
förkasta utvecklingsläran. Han är ganska blid mot
Darwin, vilken ej förnekade Skaparen. Han finner att denne
(och Häckel) haft en tjänst att förrätta, fast nu den är
gjord. Han finner det i grunden ganska troligt att vissa
människor, nämligen nyhedningarne, härstamma från
«iporna. Men icke de kristna, allraminst han själv; det
framgår redan därav att hans kropp icke är hårig utan
— liksom Jakobs, vilken också brottades med Gud —
slät. Han finner det speciellt sannolikt att de svenske
hedningarne tillhöra en lägre ras än de svenske kristna
— här komma Strindbergs gamla åsikter om svenskarnes
starka rasblandning, illustrerade exempelvis av Olle
Montanus i Röda Rummet, åter till pass. Äfflingarne
äro alltså i släkt med djuren, det märks redan på deras
svärmeri för djurskydd, och därmed även med onda andar
— ty åtminstone i hundar har Strindberg tydligt sett
demoner bo. De kristna däremot äro (här som uti
Inferno) övermänniskor. Strindberg är tacksam mot
Nietzsche, emedan denne ihjälslagit äfflingarnes välde,
och detta just genom att tala deras språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
