Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
humbug, ty han kan ej lära sig deras språk, han som dock
lärt sig kinesiska. Man ser hur ogärna han vill medgiva
att han börjar bli gammal.
Detta är ett av skälen till hans vetenskapshat; ett
annat är vetenskapens farlighet för religionen. Men därtill
sluter sig och därmed stämmer ett tredje skäl: Han har
återtagit sin ungdoms naturdyrkan. Han hyllar åter
Rousseau, hyllar åter rousseauismen. Åter vill han föra
livet tillbaka till enklare villkor. Åter vill han hava bort,
utom vetenskapen, även industri, teknik — han har bl.
a. ett hånsord för flygkonsten — och konst. Dock tvekar
han nu inför diktningen. Han finner diktens underskattning
vara ett utslag av materialism. Dikten är en gåva
av gudarne. Men just därför bör diktaren, när han
utgiver sina verk, helst dölja sitt namn. — Han hävdar sig
själv och förnekar sig själv som alltid.
Återvändande till sin tidigare 80-tals-ståndpunkt, vad
naturenligheten angår, frågar han sig, om han ock bör
återvända till sin då iakttagna absoluta nykterhet.
»Mänskligheten synes vara på väg att nyktra till», säger han.
Dock, han bekänner att han »önskar uppriktigt vara
absolutist men äger icke kraft att bli det». Så att han tror
till sist att han kanske »får lov att njuta av vinet men
måttligt! Ibland litet omåttligt!»
Högst olik ej blott 80-talets utan hela sitt forna livs
Strindberg har han blivit därutinnan att han nu ständigt
talar för undergivenhet mot samhällsordningen, mot
överheten. Han är mycket förargad, när man kallar en
medborgare som lyder myndigheterna och eljes ej lägger sig
i politik för servil. Han ogillar anarkismen — men han
är alltjämt anarkist, katederanarkist! Ty han har ej den
ringaste vördnad för staten, han anser den som en
fånggevaldiger, som ett, med det kvalfulla jordelivet tyvärr
oupplösligt förbundet, ont. De bördor den pålägger,
alltid tunga, få därför åtminstone ej göras oskäliga.
Underklassen får icke styra men har dock rätt att hjälpa
sina intressen. Överklassen prisar han sannerligen ej.
När emellertid Strindberg i En Ny Extra Blå Bok (1910)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
