Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hämtat ur en fransk saga: flickan som hatade männen och
ej kunde tro på deras redlighet, men som den älskande
prinsen till sist lyckades omvända. Dock äro motiven
starkt Strindbergiserade. Genomgående är framför allt
tanken att människorna äro bättre än de synas. »Jag
hatar intet levande men väl jag fruktar» .... så lyder
hans ålderdoms vittnesbörd om människorna. Vidare
upprepar han sin gamla maning från barnsagan i Fagervik
och Skamsund att även ett oförskylt lidande
bör man bära med lugn — att klaga hjälper ej, blott
förnedrar. Typisk för den senare Strindberg är tanken på
en demonisk, ej mänsklig makt, bildligt framställd i apan,
vilken ställer till ont utan människornas vilja. Dock får
även styckets högste person, kalifen, en varning, därför
att han med ett skämt lockar en man i frestelse och
därmed ställer till ont.
Om den nye eller rättare gamle politikern Strindberg,
som åter börjar skaffa sig luft efter Blå Bokens
predikan om undergivenhet, vittnar ordet: »jag tjäna kan men
ej betjäna». Ett minne från hans egen barndom är det
väl, när han skildrar en ruinerad köpmans son som
ansågs förfallen och blott duglig att slå dank men så
avslöjar sig som sällsport klok och ädel.
Andan i stycket är förvånande lik Lycko-Pers.
Liksom där, så sjunger Strindberg här, efter tre
sönderslitna och sönderslitande äktenskap, kärlekens, den
osjälviskt hängivna kärlekens lov; man märker blott den
skillnaden att Strindberg nu är mer ivrig taga mannen i
försvar mot beskyllningen för själviskhet. Så märker man
naturligtvis också att ungdomsdramats kvickhet och
munterhet försvunnit med ungdomen.
Bara sago- och barnspel kunde ju Strindberg icke
skriva. Men för rena verklighetsdramer hade han icke längre
någon smak. I stället återvände han till ett diktområde
där han många gånger förut funnit hugnad både för sin
fantasi och för sin lust efter verklighet (eller illusion
av verklighet): svenska historien. Han återvände till
den tid, den brytningstid varifrån han en gång hämtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
