Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Gustav Trolles gestalt återfinnes för övrigt en reflex
från Näktergalen i Wittenberg: han
företräder det hedniska, fördärvade Roma; mot detta, mot dess
bannlvsningsbud reser sig här, i stället för Luther själv,
dennes i styckets slut skymtande lärjunge, Olaus Petri.
Ävenledes en reflex av något som varit men därjämte ett
förebud om vad som skall komma är det, när Stures
politiska lösen säges vara: med folket, mot herrarne!
Fastän stycket är försonligt och blitt, är det ingalunda
spakt och entonigt. Första akten är en av de starkaste
bland de många starka första akter som Strindberg gjort.
Om stycket för övrigt röjer en viss entonighet mitt i alla
de livfullt växlande scenerna, så sammanhänger detta med
dess grundidé. Det vill nämligen först och sist
åskådliggöra ett och samma problem, ett som denna tid mer än
några andra fyllde Strindbergs själ: det godas, det
skuldlösa godas lidande, ett oundvikligt lidande, därför att ej
världen tål det goda. Vill man i dikten skildra detta,
måste dikten tydligen bli lika entonig som verkligheten i
detta fall är. Dock har ej Strindberg hjärta att låta
lidandets entonighet alltigenom råda och skärpas ända till
slutet; ty allra sist låter han en stark stråle av hopp bryta
fram, vilken han enligt både historiens och diktens krav
bort låta vänta till nästa drama.
I detta drama, Riksföreståndaren, där Strindberg
liksom i Till Damaskus II låter nästföregående
styckes scenerier i omvänd ordning återkomma,
härskar försonligheten och människokärleken ännu
oinskränktare än i Siste Riddaren. Gustavs kraftord
— man ser även här att omvändelsen ingalunda minskat,
tvärtom förstärkt Strindbergs förkärlek för ett osminkat
språk — dölja ej alls hans upphöjda ädelhet, särskilt
yppad i hans förhållande till unge Sture, Stens son. Han
är djupt och uppriktigt religiös samt (liksom redan i
förra dramat) en trogen och fordringslöst olycklig älskare.
Kvinnohatet, som ännu lågade så starkt i Pelikanen,
är överhuvud med ett slag alldeles borta ur Strindbergs
diktning. Kärleken försvaras, även då den är svårast att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
