Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Styckets form är den som Strindberg alltid helst valde
för sina självbiografiska dramer: Lycko-Per,
Himmelrikets Nycklar, Till Damaskas I—III,
Ett Drömspel. Närmast erinrar den om
Himmelrikets Nycklar, bland annat genom
trötthetsstämningen, vilken dock i viss mån viker i de satiriska
partierna och alldeles viker i de stora monologer där
diktaren talar direkt. Ty dessa präglas av en allvarsstor och
hög lyrik, dels natur-, dels själslyrik men alltid alplyrik.
Borta är också allt matt och trött i scenen med barnet;
det förekommer nämligen en sådan, ty ännu här lever
förtvivlan över skilsmässan från barnen kvar. Barnet
skildras som skapelsens krona, enheten av man och kvinna
— av samme Strindberg som en gång anklagat kvinnan,
därför att hon blott var ett större barn. Blid mot
kvinnan är han dock egentligen ej i avskedsdramat. Men
bitterheten har i alla fall bleknat.
Överhuvud är tröttheten ej så ödslig nu som i
Himmelrikets Nycklar; det är på livet diktaren nu
tröttnat men ej på idealen, vilket var värre. Också i sin
blandning av vers (»oräknade jamber») och prosa erinrar
stycket om nämnda 90-talsdrama. Däremot söker det
ej liksom detta röra sig med sagospelsfigurer; dess
personer äro idel typer för de olika former av mänsklighet
som dess diktare mött och minns. Egendomligt för dess
replikbehandling är att de olika personerna ofta låta sina
yttranden omedelbart fortsätta varandra, så att samma
mening löper genom flera repliker, innan det sättes punkt.
Strindberg låter dock i regeln varje replik utgöra icke
blott en fortsättning av den föregående utan också en
motsättning därtill. Men nog visar metoden att diktaren
helst vill tala själv. Också äro flera av personerna, här
som i Till Damaskus, personifikationer av hans
egna lynnesdrag och upplevelser, samtidigt som han
företrädesvis och utan nämnvärd förklädnad uppträder i en
av dramats gestalter, Jägarn — ty en strövare, en förföljare,
en dräpare till och med har han ju städse varit.
I ett avskedsdrama som detta har naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
