Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturligtvis överhöljdes han av brev, blommor, lagerkransar och
telegram. Några av hyllningarne hade sänts till pressen.
Aftontidningen innehöll hänförda uttalanden av J.
Péladan, Gerhart Hauptmann, Gunnar Heiberg (»Ibsen är
död, leve Strindberg!») och Hamsun, som bl. a. skrev:
»Hvor uförståndig han var! Han kunde sittet i det åpne
Fang hos Liberalismen, Levertin och Nobel. .... Hvor
han mangler al Almindelighed med et ord: hvor han
mangler det som alle har noget av, talent. Hvor han
Gudskelov er vaeldig talentlös!»
Inom Strindbergskommittén hade några velat att dess
samtliga medlemmar skulle få uppvakta diktaren. Men
Strindbergs personlige bekante inom kommittén satte sig
däremot under förebärande av diktarens människoskygghet.
I själva verket var dock denna på de sista åren
vida mer en ovilja att bliva störd eller firad än någon
ovilja att se människor, och i vart fall hade Strindberg
ej minsta förkärlek för store män framför vanligt folk.
Emellertid utsågos hrr Richard Bergh, Hjalmar Branting
och Karl Nordström att uppvakta honom, varjämte hr
Carlheim-Gyllensköld medföljde utan att vara utsedd.
Strindberg mottog deputationen i bästa lynne och det
uppgives att hans första ord voro: »Se inte så förb—t
högtidliga ut!»
Men dagens stora hyllning var Stockholms Arbetarkommuns
fackeltåg. Deltagarne — väldiga skaror —
voro vid 7-tiden samlade i Tegnérlunden och bakomliggande
gator. Kl. ½8 ljöd en trumvirvel, och snart efter
sågo de människomängder som skockat sig kring huset
Drottninggatan 85 facklornas långa led och den röda
fanborgen lysa mot den mörka parken och himlen. Tåget
skred fram längs Tegnérgatan och svängde nedåt
Drottninggatans backe. Allas ögon voro riktade mot den enda
balkong å hörnhuset som ej var överfylld av folk, mot
det fönster varur diktarens vackraste lampa lyste.
Och se, där stod han på balkongen! Hurra-ropen bröto
fram, stego, ekade, blevo till ett aldrig tröttnande brus
av jubel. Icke en mun var tyst, icke en hand var stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
