Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kungahuset företräddes av prins Eugen. Fem statsråd
(Ehrensvärd, David Bergström, Adelsvärd, Jacob
Larsson och Schotte) deltogo och en stor mängd ledamöter
av riksdagen, särskilt naturligtvis av Andra kammaren;
den socialdemokratiska gruppen deltog nästan mangrant.
Naturligtvis hade flera föreningar av författare (även
från grannländerna), tidningsmän och skådespelare velat
vara med, i kår eller genom ombud. Vidare voro alla
universitetens studentkårer företrädda och alla möjliga
Stockholmska högskolors lärjungekårer. Bakom studenternas
vita mössor lyste ett hundratal röda arbetarfanor.
Åtta högreste arbetare buro diktarens lik till graven.
Strindberg hade förordnat att intet fick sjungas eller
spelas vid jordfästningen. Man sjöng alltså blott
unisont några psalmer vilka man visste att diktaren älskat:
dels 471, 5—6 (»Ty detta liv är idel död» och »O usla
liv, o bräcklighet») som han bett sin vän, stadsnotarien
Nils Andersson i Lund läsa för sig på sjukbädden,
vidare 476 (»I världen är jag blott en gäst») samt 467, 12
(av Lucidor: »Döden gör mig icke häpen»), vilka båda
sistnämnda han strukit för i psalmboken. Tal vid
graven hade Strindberg också förbjudit. Men professor
Söderblom, vilken förrättade jordfästningen, förstod att
nyttja officiantens av kyrkohandboken medgivna rätt att
fritt välja bibelspråk; han valde dem lika menings- som
stämningsfullt. Han läste bl. a. de verser ur
Predikareboken som Strindberg citerat vid Frödings bår samt —
med särskilt gripet tonfall — språket ur Bergspredikan:
»Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet,
ty de skola bliva mättade».
Då kistan sänkts i graven defilerade de närvarande,
hälsande och allvarliga, därförbi. Blomsterhyllningen var
oräkneligt stor. Men när de som följt diktaren till graven
åter drogo till staden, så erinrades de av det ringa
antalet flaggor på halv stång hur föga ens graven försonat
de fleste rikes, högt uppsattes och officielles känslor mot
Strindberg. Ännu vid hans bår visade det sig att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
