Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur temperaturen mätes, åskådliggöres å bilderna
(se föreg. sida): febertermometern anbringas precis i
armhålan, såsom första bilden visar, med kvicksilvret
nedåt, varefter armen under minst fem minuter, helst
tio minuter, hålles tryckt mot bröstkorgen. Före
användandet av febertermometern måste
kvicksilverpelaren genom kraftiga, halvcirkelformiga rörelser nedslås.
Tillförlitligast mätes temperaturen genom termometerns
införande i stolgången.
Vid feber uppstå: ökad hjärtverksamhet, hastigare
puls, häftig andhämtning, huvudvärk, olust till arbete,
muskelsmärtor, dålig aptit, i svårare fall även yrsel
och medvetslöshet.
Puls.
Blodets rörelser utgå från hjärtat, som regelbundet
sammandrager och driver blodet in i pulsådrorna
(artärerna). Detta regelbundna, rytmiska indrivande av
blodet i ådrorna kalla vi pulsslag, vilka man kan räkna
genom att känna på pulsen.
Barn hava 90 till 100 pulsslag i minuten, vuxna 50 till
90, i genomsnitt 60 till 80.
På morgonen före uppstigandet äro pulsslagen färre.
De öka efter uppstigandet, vid arbete och givetvis vid
feber, varvid de t. o. m. kunna stiga till 200 å 240, likaså
vid sjukdomar i hjärtat och nervsystemet. Mätning av
pulsen möjliggör därför en lätt och säker upptäckt av
ett hjärtlidande: man mäter den sjukes puls. Sedan
låter man honom göra djupa knäböjningar, så länge
han orkar, och därefter mäter man pulsen ånyo. Pulsen
kommer då att visa ett betydligt högre antal slag.
Därefter mäter man pulsen på nytt efter förloppet av 2, 4,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
