- Project Runeberg -  Valda noveller /
345

(1928) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Arvid Ragnar Isberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den döda sjön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•i’.

VID DEN DÖDA SJÖN

ena hade tillhört barnets far, eller vem det annars
kunde vara, som nu hade rätt till denna hand. Men
ett klagande ljud från den lilla lät honom icke tänka
till slut. Han lade blott först tillrätta täcket, som till
hälften glidit av, och svepte fastare om den
främmandes små fötter, som ännu sutto kvar i skorna; därpå
begav han sig åter till sitt åtagande att byta om isen,
vilken smält redan efter en fjärdedels timme, och att
då och då svalka den heta lilla munnen med ett par
droppar vatten.

Just som det blev midnatt, drog en häftig vindstöt
över sjön, och en kall rysning genomfor den unge
läkaren, då fönstren stodo vidöppna. Han grep efter
första bästa omhölje bland ressakerna och svepte om
sig. Det var en lång, mjuk, sidenfordrad burnus, vars
kapuschong han drog över huvudet. En egendomlig
violdoft omgav honom, sidenet lade sig mjukt mot
hans kinder, han kände ett förunderligt
välbefinnande i denna förklädnad. Men ehuru han ofta i fem
minuters tid slöt ögonen och då såg en oredig rad av
bilder jaga förbi sin själ, kände han ingen lust att sova.

Plötsligen spärrade han vitt upp ögonen, for upp
från stolen och stirrade, darrande i hela kroppen,
genom fönstret ut på sjön. Mitt på den dunkla ytan kom
något vitt framsvävande, liknande en långsamt
vandrande, beslöjad gestalt, som styrde rakt fram mot
huset. Månen hade åter framträtt och belyste en
vilsekommen molntapp, som lösslitit sig från bergen och
nu ensam skred över sjön. Då den råkade in i den
skarpa luftström, som blåste fram ur klyftan,
sönderdelades den, och ytan var åter ren. Men ännu
alltjämt stod den ende, som åsett spöksynen i luften, och
= 345 =====

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysenov/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free