- Project Runeberg -  Berättelser ur Göteborgs historia / [1]. Göteborgs äldsta historia /
171

(1908-1924) [MARC] Author: Hugo Fröding
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i sådant, som gjorde fordringsägaren tillfreds m. m.! Hur
Johan Amija råkade illa ut för sin vägran att mottaga idel
småmynt hafva vi redan berättat. Här må nu ytterligare
endast erinras om de mest gängse svenska myntsorterna: i
riksdaler = 2 daler silfvermynt = 4 daler kopparmynt, 1 daler
silfvermynt = 4 mark = 32 öre silfvermynt. (Den som vill
sätta sig in i den svåra frågan om mynt- och varuvärden kan
för öfrigt hänvisas till H. Forsells Anteckningar om
mynt, vikt, mått och varuvärden etc.)

Vid skuldsedlars utfärdande kunde hvilken skälig ränta som
helst betingas, och såsom sådan betraktades till och med 10
procent. 25 procent var däremot alldeles för mycket, detta
finner man af ett rådhusrättens protokoll af den 10
december 1655, hvaruti ett sådant intresse förklaras icke allenast
stridande mot all kristlig kärlek, Guds och världslig lag, utan
ock en fast »ohörlig» ting, som kunde gifva ondt exempel
af sig. Att betalningen med varor ju kunde hafva sina sidor
förstås af sig själft. En obehaglig erfarenhet häraf fick
rådsförvanten Antony Schorer göra, då hökaren Francis Barker,
engelsman till nationen, af rådhusrätten den 15 november
1634 dömd att godt göra Schorer en fordran på 90 riksdaler,
på så sätt efterkommit domen, att han i betalning lämnat
fordringsägaren — ett parti lax. Med denna likvid var dock
den sistnämnde ej nöjd utan fordrade enligt andra länders
»kostym och vana» betalning uti penningar. Barker å sin
sida yrkade på laxens värdering, hvarpå följde ny vädjan till
rådhusrätten, som ålade engelsmannen att efter
köpmannabruk sälja sin lax så dyrt han kunde, d. v. s. på auktion, samt
därefter med pänningar kontentera sin motpart. Denna dom
tycks dock Barker hafva satt sig öfver, ty två månader
därefter resolverade rätten på Antony Schorers begäran ännu en
gång, att laxen, som låg i packhuset, skulle så dyrt den kunde
försäljas. Ännu den 17 påföljande juli kvarlåg emellertid
varan på detta sistnämnda ställe och kunde nu enligt Schorers
anmälan (såsom skämd förmodligen) ej längre försäljas. Under
sådana omständigheter befallde magistraten skulten att för
den tredskande hökarens räkning försälja den omtvistade
laxen så högt han kunde, lämna Schorer de därför bekomna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 5 15:34:02 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfbugot/1/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free